Italiens premiärminister Silvio Berlusconi har förbrukat sitt förtroende på finansmarknaden för länge sedan. Vid upprepade tillfällen har han förnekat att Italien har en ekonomisk kris. Han har till exempel sagt att det är ju fullt på restaurangerna, då kan det ju inte vara kris.

Sådana uttalanden har varit så provokativa på marknaden att alla alternativ till politisk ledning i Italien ses som bättre, trots att alternativen är okända, och trots att finansmarknaden är känd för att hata ovisshet över allt annat. Nu vet vi att marknaden hatar Berlusconi mer än total ovisshet, och vill inte säga lite.

Därför stiger långräntorna i Italien: Ingen vill köpa landets obligationer. Det vi kallar för marknadsräntan är den avkastning man får på en obligation i förhållande till vad den kostar. Om efterfrågan på obligationer faller, så faller priset, och då blir det högre avkastning på obligationen, det vill säga räntan stiger.

En långränta över 7 procent ses allmänt på marknaden som en nivå då landet blivit paria. Ingen på den privata marknaden tycker att det är värt risken att köpa obligationerna, trots att avkastningen är så hög. Italien tvingas nu låna av IMF, som ett U-land.

Detta sänkte Europas börser inklusive Stockholm på onsdagen. Men, det finns skäl att tro att marknaden faktiskt lyckas avsätta Berlusconi till slut. Det som händer nu är att marknaden röker ut honom genom att bojkotta landets obligationer, med följdeffekter på aktiebörserna. Berlusconi ska ut, om så hela huset ska brännas ned.

Den dag Berlusconi avserar sin avgång kommer Italiens ränta att falla, börserna att studsa upp, trots att Italiens ekonomiska problem därmed inte är lösta.

Knäckfrågan är sedan om börserna kan fortsätta uppåt. Det beror helt på Italiens och Greklands förmåga att leverera trovärdiga saneringsplaner för sina ekonomier. Men nu får vi ta en dag i taget.

Min personliga tro att är Berlusconis dagar är räknade och att det snart finns en kortsiktig uppgång att hämta. Vad som händer på längre sikt är en annan femma.