Libyen tillhör en av de värsta diktaturerna i världen, i sällskap av Burma, Nordkorea, Somalia, Sudan, Turkmenistan och Uzbekistan, enligt undersökningen The World´s Most Repressive Societies, gjord av den amerikanska organisationen Freedom House.

Samtliga av dessa länder har en mycket liten eller ingen viktning alls i Världsindex eller i svenska Asien-, Afrika, Mellanöstern- eller Rysslandsfonder.

Men det finns de länder som är attraktiva för investeringar som också är diktaturer. Kina är det självklara exemplet. Thailand är officiellt en demokrati men flera statskupper och blodiga demonstrationer visar att mycket finns att önska på den demokratiska fronten i landet. Likaså är fallet med Ryssland, där vi sett exempel på hur regeringskritiska journalister har mördats, liksom i Vitryssland.

Kazakstans president Nursultan Nazarbajev utövar i det närmaste en totalitär makt över de kazakiska medborgarna. Mellanöstern och Nordafrika domineras av diktaturer, där attraktiva och rika Saudiarabien, Dubai, Oman finns. Egypten var fram tills nyligen en av diktaturerna, liksom Tunisien. Och så Libyen. Fler exempel finns.

Samtliga länder som nämns ovan är länder som inte har ett demokratiskt styrelseskick men där ekonomierna är öppna och marknadsstyrda.

Kinafonder och Rysslandsfonder intog för flera år sedan parkettplats i fondspararnas portföljer. Thailandsfonder var förra årets raketer och Mellanöstern och Afrikafonder är på uppgång.

Fondbolaget Gustavia Davegårdh lanserade förra året en Kazakstanfond som har blivit mycket populär hos spararna, en av de mest sålda hos Avanza. Många sparare har med andra ord stora delar av sitt sparande placerat i tillväxtländer med ytterst tveksamma styrelseskick.

Och det är inte mer än rätt. För det är inte alltid så att politisk utveckling går före ekonomisk utveckling.

Den polsk-amerikanske professorn Adam Przeworski, som tilldelades 2010 års Skytteanska pris i Uppsala för att ha "höjt den vetenskapliga nivån där det gäller relationerna mellan ekonomisk utveckling och demokrati", menar att ekonomisk utveckling inte automatiskt leder till demokrati, men att en demokrati med låg levnadsstandard löper hög risk att kollapsa.

Med andra ord; utan ekonomisk utveckling blir en eventuell demokrati så bräcklig att den politiska utvecklingen kan gå förlorad. Och ekonomisk utveckling kommer bland annat från investeringar.

Tillväxt ensamt räcker inte för att skapa demokrati - andra insatser krävs också i de länder där regimer trampar på mänskliga rättigheter, inte minst för att se till att tillväxten kommer medborgarna tillgodo. Men ekonomisk utveckling är en av flera förutsättningar för demokrati.

Människor i Libyen har i 40 år förvägrats sina mänskliga rättigheter. Men levnadsstandarden i landet är en av regionens högsta (tack vare de enorma oljetillgångarna). Kanske kan vi därför sätta ett stort hopp till att demokratin verkligen kan få fäste den dag Khadaffi ger upp.

Vi ska fortsätta uppmärksamma och påminna oss själva om att en del av de länder vi handlar med, turistar i och har andra typer av relationer med struntar i sin befolknings rättigheter. Den som direkt eller indirekt via fonder investerar i ett land som står under diktatur ska också ha i åtanke att den politiska risken är långt mycket större än i en demokrati. Och är det något som börser hatar så är det osäkerhet och risk.

Men ekonomisk isolering för befolkningen i diktaturer är fortfarande inte rätt väg att gå. Våra fondpengar investeras ju i företag som i de allra flesta fall bidrar till den ekonomiska utvecklingen i dessa länder.