När du går in i en klädaffär eller i en elektronikaffär är du högst medveten om att personen du får råd av har ett syfte - att sälja produkten till dig. Därför kan du ta råden med en nypa salt.

När du ska köpa produkter av en bank råder inte samma förhållanden, dels för att finansiella produkter är svårare att förstå sig på än en brödrost eller en skjorta, dels för att rollerna i detta fall är högst oklara. Personen du träffar på bankens kontor är inte en rådgivare, trots att det ju var ett rådgivningsmöte du skulle på. Det är en säljare, med uppgift att sälja de produkter som banken tjänar mest på.

En sparare som tror sig sitta i ett rådgivningsmöte är egentligen föremål för försäljning av finansiella tjänster. Detta har Finansinspektionen konstaterat i flera rapporter, där det också påpekas att inte alltid heller banktjänstemannen har riktigt klart för sig om det handlar om rådgivning eller försäljning. Med en titel som "rådgivningsförsäljare", vilken inte är helt ovanlig bland banktjänstemännen, så förstår man förvirringen.

En person som både ska föreställa en finansiell rådgivare och säljare av olika finansiella lösningar, exempelvis fonder, bär på en stor intressekonflikt. Motiven att rekommendera produkter som drar in inkomster till den egna banken är såklart starka.

Rådgivningslagen, som kom 2004, ställde krav på tydliga skrivningar och formaliserad dokumentation efter att ett antal uppmärksammade fall där småsparare av sin bank fått "rådet" att köpa komplicerade och dyra finansiella produkter som de inte förstod sig på. Produkter som givetvis var lönsamma för banken att sälja.

Rådgivningslagen skulle förhindra att sådant förekom, och att det alltid skulle vara kinesiska murar mellan försäljning och det som betecknas som rådgivning.

Lagen har dock totalt misslyckats i det avseendet, menar författarna till en färsk rapport från Timbro. Rådgivningslagen har ökat tryggheten - för bankerna.

Rapportförfattarna menar att lagen har fått en motsatt effekt än den avsedda, eftersom bankerna får en trovärdig etikett genom att ange att man följer rådgivningslagen. Men då lagen inte bjuder på någon enhetlig definition av "god rådgivningssed", "tillräcklig dokumentation" eller skiljer på rådgivning och försäljning, så är det inte mycket som egentligen garanteras med rådgivningslagen.

Lagen har definitivt inte förmått bankerna att sluta utge sig för att vara rådgivare medan de i själva verket är försäljare. Intressant i Timbro-rapporten är också det faktum att färre än två procent av de privatpersoner som har vänt sig till Allmänna reklamationsnämnden sedan lagens tillkomst har fått rätt.

Vi lär få fortsätta se hur bankerna rekommenderar sina egna produkter till kunden. Företrädelsevis dyra aktiefonder - indexfonder är för billiga och ger för lite intjäning till banken. Och den sparare som får den dyraste, sämsta och krångligaste produkten såld till sig lär fortsätta tro att det är ett ärligt och väl menat råd med hänsyn till spararens individuella situation. Om inte saker och ting förändras, vill säga.

En förändring av lagstiftningen skulle behövas, där olika definitioner tydliggörs. Men ännu viktigare är det kanske att diskutera behovet av bättre kunskap i privatekonomi bland folk i allmänhet. Privatekonomi på skolschemat är ett steg i rätt riktning. Med mer kunskap kan spararen också ta mer ansvar för sitt eget sparande. Vikten av det minskar knappast med tiden, eftersom vi svenskar i framtiden kommer behöva ta ett allt större eget ansvar för exempelvis vårt pensionssparande.

Placera.nu:s uppgift är att förse er sparare med relevant och oberoende information, så att du som tagit steget till att själv ta ansvar för ditt sparande ska lyckas ännu bättre. Jag hoppas fler följer efter dig.

P.S Följ mig gärna på Twitter! Där heter jag @FridaPlacera.