För 2008 räknar Nokia med att volymtillväxten på mobiltelefonmarknaden blir 10 procent men att en del av detta motverkas av fortsatt prispress och en allmän förskjutning mot att det är budgetlurarna som ökar snabbast. Nettot beräknas ändå bli att marknaden ökar något i värde samtidigt som Nokia vill fortsätta ta marknadsandelar från dagens redan superstora världsmarknadsandel på 40 procent.

Nokia är alltså världens överlägset största tillverkare av mobiltelefoner och det anses ge ett stort kostnadsförsprång mot konkurrenterna, vilket också stöds av koncernens goda lönsamhet.

Det är också imponerande att se att Nokia löpande under årens lopp har vuxit till ett äkta globalt företag, inte bara i försäljning utan även i verksamheten.

Europa står bara för 40 procent av omsättningen och hälften av de anställda. Med tanke på att Nokia inte har en historia av omstruktureringsprogram och ¿engångskostnader¿ för fabriksflyttar så är det skickligt att över tid båda hantera snabb tillväxt och trimning av produktionsapparaten. Ofta brukar det vara antingen eller. Nedläggningsbråket i tyska Bochum visar också på den beundransvärda finska inställningen att inte rygga tillbaka för svåra beslut bara för att koncernen som helhet har sötebrödsdagar.

Man måste emellertid betänka att vissa av Nokias senaste framgångar kan härledas från konkurrenternas snubbelsteg. Exempelvis har Motorola tappat väldigt mycket marknad utanför Nordamerika (där Nokia för övrigt är som svagast) på grund av ett sömnigt produktsortiment.

Nokia å sin sida gör allt för att ligga på topp produktmässigt. I oktober blev det exempelvis klart att Nokia förvärvar amerikanska Navteq för 5,4 miljarder euro. Tanken är att Navteqs navigationstjänster ska in i Nokias telefoner. Navteq omsätter dock 2007 bara drygt 0,5 miljarder euro. Navteq gör alltså varken till eller från för Nokias försäljning men stora delar av den feta kassan försvinner för att finansiera förvärvet.

Den höga prislappen, 10 gånger omsättningen, gör att förvärvet enbart kan motiveras av ¿strategiska skäl¿. Det brukar vara en omskrivning för att de verkliga skälen inte tål dagens ljus. I Nokias fall handlar det nog om att man slarvat med navigationstjänsterna i den egna produktutvecklingen och alltså känner sig tvingad att överbetala för att inte tappa tempo.

Apropå förvärv och strukturfrågor kan man fråga sig vad Nokias hälftenandel i det sammanslagna Nokia Siemens Networks (NSN) är värd. Eller rättare sagt, hur mycket skulle det kosta att köpa ut den mer passiva hälftenägaren Siemens. Redan idag konsoliderar Nokia nämligen 100 procent av NSN:s omsättning.

NSN är en infrastrukturleverantör som omsätter cirka 18 miljarder euro. Det är alltså ett mycket stort bolag. Det är faktiskt nästan lika stort som konkurrenten Ericsson, som omsätter motsvarande cirka 20 miljarder euro.

I dagsläget tjänar NSN inga pengar men man ska inte underskatta det omstruktureringsarbete som nu sker. I slutet av 2008 räknar Nokia med att NSN når 2 miljarder euro i besparingar, räknat i årstakt. Allt annat lika skulle det tala för att en rörelsemarginal runt 10 procent är inom räckhåll. Det är inte mil bort från Ericssons nuvarande intjäningstakt.

En rimlig gissning är att det i dagsläget skulle kosta Nokia cirka 7-8 miljarder euro att köpa ut Siemens ur NSN, eller lika mycket åt andra hållet om NSN skulle säljas eller knoppas av.

Under elvaårsperioden 1997-2007 har Nokia redovisat rörelsemarginaler som pendlat mellan 20 och 11 procent med ett snitt på 16 procent. Det är också där bolaget ligger idag. Ett lyft för NSN skulle lyfta marginalen men å andra sidan måste man av försiktighetsskäl räkna med att den långsiktiga lönsamheten på telefonsidan krymper något, stordriftsfördelarna till trots.

Nokia har valt en helt annan strategi än exempelvis Sony Ericsson. Nokia har nämligen föresatt sig att vara konkurrenskraftig och marknadsledande inte bara i medel- och premiumsegmenten utan också på enkla budgettelefoner som främst säljs i utvecklingsländer.

Nokia går alltså till frontalangrepp mot alla idéer om att varumärkesbolag ska lämna budgetsegmenten åt uppstickare i Asien och istället koncentrera sig på Västvärldens premiumkunder.

Inget är förutbestämt här i världen men vår enkla uppfattning är att Nokia har valt helt rätt väg. Inte minst inom konsumentelektronik har det visat sig att volymer och effektiv produktion över tid oftast fäller utslaget. Design, innovation, nischtänkande och marknadsföring är verktyg som kan snabba på eller bromsa utvecklingen men på lång sikt är effektiv produktion oftast ett måste.

Exempel på motsatsen, som Apple inom konsumentelektronik eller BMW inom personvagnar, är anmärkningsvärda genom sin sällsynthet. Åtminstone om man letar ovanför mycket små nischsegment.

Vad gäller Nokia finns alltså två knäckfrågor. Har man idag ett väsentligt kostnadsövertag? Och hur länge kan Nokia undvika att begå affärsmässiga misstag som gör att man tappar försprånget?

Fråga ett måste man svara ja på. Nokia verkar ha ett väsentligt kostnadsövertag i kraft av sin storlek. Svaret på fråga två är att ingen vet hur länge lyckan står Nokia bi men att ingenting tyder på att Nokia kommer klanta till det i närtid.

I år beräknas Nokia tjäna 1,70 euro per aktie vilket ger p/e 14. Det är definitivt prisvärt.