Riskkapitalister är vår tids dotcom-entreprenörer. De tillskrivs magiska förmågor och betros med blankcheckar på tiotals miljarder. Jag har egentligen alls inget emot riskkapitalister, tvärtom beundrar jag deras förmåga att tjäna pengar. Men alla riskkapitalister har inte samma Midashand.

Enligt statistik från riskkapitalbolagens europeiska branschorganisation EVCA, har europeiska riskkapitalinvesteringar givit i snitt 9,6 procents avkastning efter alla avgifter 1980-2005. Det är högst mediokert om man beaktar risknivå, låg likviditet och att den europeiska aktiemarknaden (Datastream European Total Market Index) avkastat 10,9 procent per år under samma period.

Visst, spridningen mellan aktörer i toppen och botten är stor. Och så kallad private equity (inriktning mot etablerade företag) har utklassat så kallad venture capital (inriktning mot nystartade teknologiföretag). Men inte ens private equity har klarat en snittavkastning på mer än 12,4 procent per år.

Den genomsnittlige riskkapitalinvesteraren har alltså fått en undermålig avkastning. Den bilden går på tvärs mot dagens bild av riskkapitalister som mirakelmän (som vanligt, ytterst få kvinnor).

Fast kalkylen ser helt annorlunda ut för mirakelmännen själva. Typiskt sett tar riskkapitalfonderna ut en förvaltningsavgift på 1,5-2 procent per år på hela fondvolymen, alltså inte bara på de pengar som satts i arbete i portföljbolagen. Den siffran var ursprungligen satt för att täcka löner och omkostnader för riskkapitalisterna. Skulle dessa personer sen bli förmögna så skulle det komma från en andel (typiskt sett 20 procent) av fondens överavkastning efter 5-10 år.

Fast med dagens gigantfonder har kalkylen förändrats. Även utan någon prestationsbaserad avgift blir det fabulösa vinster för nyckelpersonerna i riskkapitalbolagen. EQT fick nyligen in över 40 miljarder kronor i sin Fund V. Dessförinnan har man cirka 55 miljarder kronor under förvaltning så att man totalt sitter på nära 100 miljarder kronor i förvaltat kapital. Anta att EQT tar ut 1,5 procents förvaltningsavgift så blir det 1,4 miljarder kronor per år i helt säkra intäkter. Förutom sekreterare och stödfunktioner har EQT bara 40 anställda. Ni kan själva fundera på om upp-nersida är korrekt fördelad mellan investerarna (våra pensionspengar) och tjänstemännen på EQT. Jag tror inte att EQT gör något dåligt jobb, tvärtom har de hittills varit mycket kompetenta och resonemanget ovan hade lika gärna kunnat exemplifieras med vilken annan enorm riskkapitalfond som helst.

Och problemet är egentligen inte att riskkapitalisterna får för mycket betalt. Problemet är att deras drivkrafter riskerar att perverteras. I stället för att eftersträva maximal avkastning blir det rationellt för riskkapitalisterna att eftersträva maximal fondstorlek. Lite grann som vanliga underpresterande aktiefonder alltså.