Han konstaterar att medan recessioner är vanliga så är depressioner mycket ovanliga. Enligt Paul Krugman är det bara två perioder som kan betraktas som depressioner; den "långa" depressionen med deflation och instabilitet som följde på den stora paniken 1873, och den "stora" depressionen, åren med massarbetslöshet som följde finanskrisen 1929-1931.

Paul Krugman skriver att ingen av dessa perioder var eror av oavbruten nedgång i produktionen, men perioderna av uppgång var inte tillräckliga för att reparera skadorna av det initiala raset.

"Vi är nu, befarar jag, i de inledande faserna av en tredje depression", skriver han.

Om så blir fallet tror han att denna period kommer att mer likna den "långa" depressionen än den mer allvarliga "stora" depressionen. Men kostnaderna - för världsekonomin och framför allt för de miljontals människor som förlorar jobben - kommer likaväl att bli kolossala.

"Och denna tredje depression kommer primärt vara ett politiskt misslyckande. Runt om i världen - senast vid helgens nedslående g20-möte - oroar sig regeringarna för inflation när det verkliga hotet är deflation, de predikar behovet att dra åt svångremmen när det verkliga problemet är otillräckliga utgifter", skriver Paul Krugman.

Han skriver att historien kommer att visa att den senaste tiden ekonomiska uppsving inte var slutet för den tredje depressionen, lika lite som uppgången i början av 1933 var slutet för den "stora" depressionen.

"Trots allt, arbetslösheten - särskilt långtidsarbetslösheten - ligger ännu på nivåer som skulle ha betraktats som katastrofala för inte så länge sedan, och det syns inga tecken på att den kommer ned snabbt. Och både USA och Europa har kommit långt på vägen mot en Japan-liknande deflationsfälla", skriver Paul Krugman.

Paul Krugman fick internationellt genombrott i samband med finanskrisen då han varnat för den en längre tid i förväg.