De största vinsterna görs inte av den som handlar mest, utan av den som står still när andra springer. Självdisciplin – ibland påtvingad – kan vara investerarens största tillgång. Det menar Olle Qvarnström i en krönika.
Idag, 07:00
Jag träffade en bolagsgrundare häromveckan med ett aktieinnehav värt ett par hundra miljoner kronor. På pappret.
I verkligheten bodde han kvar i huset han köpt för tjugo år sedan, körde en äldre bil och levde som om ingenting hade hänt.
“Det där är bara papperspengar, de finns ju inte på riktigt”, sa han.
Jag log, för jag kände igen mig. Ena dagen är portföljen upp massor, andra dagen är den ner massor. Man är både rik och fattig samtidigt. Schrödingers förmögenhet.
När en stor del av ens förmögenhet sitter i ett bolag där man dessutom är insider så lever man med en märklig dubbelhet. På pappret är man rik, men i vardagen känns det inte så.
Aktiekontot ger sken av att representera Joakim von Ankas kassavalv, men kassaflödet säger något helt annat. Man är bara så rik som pengarna man faktiskt har att röra sig med.
Jag tror att en stor del av hemligheten till att vissa klarat av att bli fruktansvärt rika helt enkelt är att de aldrig känt sig rika. Det är en frustrerande känsla – men kanske också en välsignelse.
Hade jag inte själv varit insider i de bolag jag är engagerad i så hade jag sannolikt sålt när kursen gick upp.
Jag hade “tagit hem vinsten”, som man säger. Enbart på grund av den psykologiska pressen av att äga någonting som har gått upp mycket. Men det gick inte. Jag satt fast. Och det räddade mig och hjälpte mig fortsätta äga.
När man tvingas redovisa varje transaktion, när beslutshastigheten bromsas av byråkrati och insynsregler, då minskar risken att göra något dumt. Det blir en sorts inbyggd självdisciplin. En tvångströja som paradoxalt nog håller en fri från impulsivitet.
Det är lätt att underskatta hur svårt det är att sitta still i båten. När ett innehav stiger känns det alltid klokt att sälja lite, säkra upp, balansera om.
Men i praktiken leder det ofta till att man säljer sina bästa bolag för tidigt. Att sitta fast kan vara det enda som gör att man faktiskt får vara med på hela resan.
Jag tror att det här går att översätta till något mycket bredare. Självdisciplin är nästan alltid viktigare än frihet. Vi pratar ofta om att pengar ger frihet, men det är disciplinen som avgör om man klarar av att behålla och utnyttja den.
Min erfarenhet av de sista 20 åren på finansmarknaderna är att de ambitiösa hobbyinvesterarna ofta lyckas bättre med sina investeringar än proffsen.
När du investerar vid sidan av ett heltidsjobb har du inte tid att överanalysera och älta. Du måste välja dina strider, fatta beslut och gå vidare. Du har inte tid att titta på kursgrafen varje dag. Du köper, och sen händer livet.
Men när du blir heltidsinvesterare förändras allt. Du får tid. Oftast alltför mycket tid. Och med tiden kommer då oundvikligen mörkret; det berömda tvivlet. Du börjar peta i positioner som egentligen borde lämnas ifred. Du säljer något som “stått still för länge” och köper något nytt för att det känns skönt att göra något. Du övertolkar, övertänker, överarbetar.
När ett beslut väl är fattat så finns det väldigt lite vi kan påverka hur det egentligen går.
I nästan alla livssituationer kan man öka sitt engagemang och jobba hårdare för att förbättra sina odds, men när ett investeringsbeslut väl är fattat så blir nästan allting sämre av att springa fortare.
“It was never my thinking that made the big money for me. It was always the sitting”, som det så poetiskt skrevs i den odödliga klassikern om Jesse Livermore.
Professionella förvaltare som har det som inkomst att förvalta pengar får dessutom betalt för att göra saker. Det är svårt att komma till morgonmötet och säga “jag har inte gjort något på tre månader”, även om det rätt ofta vore det klokaste. Aktivitet ser bra ut på papperet, men marknaden belönar ofta passivitet.
Därför tror jag att tidsbrist kan vara en underskattad konkurrensfördel. Den som inte hinner göra dumheter gör färre dumheter. Den som har något annat att tänka på får gratis tålamod.
De flesta pengarna tjänas när man sitter på sin häck och gör ingenting.
Så ut och klipp gräset, hämta barnen tidigt, spring ett varv i skogen. Låt världen rulla på utan dig en stund.
För i slutändan är det kanske just det som är rikedom: att ha råd att låta bli.
Olle Qvarnström är heltidsinvesterare, styrelseproffs och känd från bloggen Snåljåpen
De största vinsterna görs inte av den som handlar mest, utan av den som står still när andra springer. Självdisciplin – ibland påtvingad – kan vara investerarens största tillgång. Det menar Olle Qvarnström i en krönika.
Idag, 07:00
Jag träffade en bolagsgrundare häromveckan med ett aktieinnehav värt ett par hundra miljoner kronor. På pappret.
I verkligheten bodde han kvar i huset han köpt för tjugo år sedan, körde en äldre bil och levde som om ingenting hade hänt.
“Det där är bara papperspengar, de finns ju inte på riktigt”, sa han.
Jag log, för jag kände igen mig. Ena dagen är portföljen upp massor, andra dagen är den ner massor. Man är både rik och fattig samtidigt. Schrödingers förmögenhet.
När en stor del av ens förmögenhet sitter i ett bolag där man dessutom är insider så lever man med en märklig dubbelhet. På pappret är man rik, men i vardagen känns det inte så.
Aktiekontot ger sken av att representera Joakim von Ankas kassavalv, men kassaflödet säger något helt annat. Man är bara så rik som pengarna man faktiskt har att röra sig med.
Jag tror att en stor del av hemligheten till att vissa klarat av att bli fruktansvärt rika helt enkelt är att de aldrig känt sig rika. Det är en frustrerande känsla – men kanske också en välsignelse.
Hade jag inte själv varit insider i de bolag jag är engagerad i så hade jag sannolikt sålt när kursen gick upp.
Jag hade “tagit hem vinsten”, som man säger. Enbart på grund av den psykologiska pressen av att äga någonting som har gått upp mycket. Men det gick inte. Jag satt fast. Och det räddade mig och hjälpte mig fortsätta äga.
När man tvingas redovisa varje transaktion, när beslutshastigheten bromsas av byråkrati och insynsregler, då minskar risken att göra något dumt. Det blir en sorts inbyggd självdisciplin. En tvångströja som paradoxalt nog håller en fri från impulsivitet.
Det är lätt att underskatta hur svårt det är att sitta still i båten. När ett innehav stiger känns det alltid klokt att sälja lite, säkra upp, balansera om.
Men i praktiken leder det ofta till att man säljer sina bästa bolag för tidigt. Att sitta fast kan vara det enda som gör att man faktiskt får vara med på hela resan.
Jag tror att det här går att översätta till något mycket bredare. Självdisciplin är nästan alltid viktigare än frihet. Vi pratar ofta om att pengar ger frihet, men det är disciplinen som avgör om man klarar av att behålla och utnyttja den.
Min erfarenhet av de sista 20 åren på finansmarknaderna är att de ambitiösa hobbyinvesterarna ofta lyckas bättre med sina investeringar än proffsen.
När du investerar vid sidan av ett heltidsjobb har du inte tid att överanalysera och älta. Du måste välja dina strider, fatta beslut och gå vidare. Du har inte tid att titta på kursgrafen varje dag. Du köper, och sen händer livet.
Men när du blir heltidsinvesterare förändras allt. Du får tid. Oftast alltför mycket tid. Och med tiden kommer då oundvikligen mörkret; det berömda tvivlet. Du börjar peta i positioner som egentligen borde lämnas ifred. Du säljer något som “stått still för länge” och köper något nytt för att det känns skönt att göra något. Du övertolkar, övertänker, överarbetar.
När ett beslut väl är fattat så finns det väldigt lite vi kan påverka hur det egentligen går.
I nästan alla livssituationer kan man öka sitt engagemang och jobba hårdare för att förbättra sina odds, men när ett investeringsbeslut väl är fattat så blir nästan allting sämre av att springa fortare.
“It was never my thinking that made the big money for me. It was always the sitting”, som det så poetiskt skrevs i den odödliga klassikern om Jesse Livermore.
Professionella förvaltare som har det som inkomst att förvalta pengar får dessutom betalt för att göra saker. Det är svårt att komma till morgonmötet och säga “jag har inte gjort något på tre månader”, även om det rätt ofta vore det klokaste. Aktivitet ser bra ut på papperet, men marknaden belönar ofta passivitet.
Därför tror jag att tidsbrist kan vara en underskattad konkurrensfördel. Den som inte hinner göra dumheter gör färre dumheter. Den som har något annat att tänka på får gratis tålamod.
De flesta pengarna tjänas när man sitter på sin häck och gör ingenting.
Så ut och klipp gräset, hämta barnen tidigt, spring ett varv i skogen. Låt världen rulla på utan dig en stund.
För i slutändan är det kanske just det som är rikedom: att ha råd att låta bli.
Olle Qvarnström är heltidsinvesterare, styrelseproffs och känd från bloggen Snåljåpen
Bank
Analyser
Bank
Analyser
1 DAG %
Senast
OMX Stockholm 30
1 DAG %
Senast
2 772,03
-950x950.webp&w=3840&q=75)
