Sommaren 1991 flög den indiska regeringen över 47 ton guld till den brittiska centralbanken. Guldet var panten för nödlån. Och i nöd var Indien i juli 1991. Statskassan var tom till följd av politisk förlamning, höga oljepriser och slöseri med statens utgifter.

Som i många andra länder tvingade nöden fram ekonomiska reformer. Reformer som har bidragit till att ekonomin har fyrdubblats de senaste två decennierna. Indien ser idag ut att bli världens tredje största ekonomi omkring 2030.

Arkitekten bakom reformerna var dåvarande finansministern Manmohan Singh. Han devalverade rupien, avskaffade de flesta kvoter och licenser som bestämde vem som fick producera vad och öppnande upp landet för utländska investeringar. Idag är Singh premiärminister.

Trots sin imponerande tillväxt har Indien mer att ge, men för det krävs nya reformer. Reformerna som inleddes 1991 öppnade marknaden för konsumentvaror, från tandkräm till telefoner. Men marknaderna för produktionsfaktorer (det som krävs för att tillverka en vara) så som arbetskraft, energi, land och i viss mån kapital är fortfarande reglerade. Exempelvis har krångliga arbetsrättslagar inneburit att indiska företag gärna ersätter människor med maskiner, trots låga löner.

För att kunna växa med 8-10 procent per år krävs även att elproduktionen dubblas inom 10 år. Staten söker privata investerare för att bygga nya kraftverk. Men investerare tvekar då distributionsnätet som kraftverken ska kopplas upp på är i dåligt skick.

Kol är det dominerande energislaget men utvinningen sköts av ett statligt monopol som inte klarar av att leverera tillräckliga mängder, trots landets enorma reserver. Istället importeras dyrt utländskt kol. Uppskattningen är att Indien behöver infrastrukturinvesteringar på 8-10 procent av BNP framöver för att behålla sin höga tillväxt.

Närmare 60 procent av indierna arbetar fortfarande inom jordbruket, som svarar för ca 18 procent av landets BNP. Ett sätt att minska fattigdomen och öka tillväxten är att dessa människor på sikt arbetar i mer produktiva sektorer så som industri- eller servicesektorn.  En hämmande arbetsrätt har dock medfört att 87 procent av tillverkningsindustrin har mindre än 10 anställda. Därtill dras Indien med en notoriskt svag utbildningssektor. Enligt vissa uppgifter har endast 20 procent av alla arbetssökande indier en yrkesutbildning.

Indiens demografi pekar samtidigt på att landets ekonomiska tillväxt är mer hållbar än Kinas. Boven är enbarnspolitiken. För varje kines över 65 finns idag åtta kineser i arbetsför ålder. År 2050 uppskattas endast 2.2 personer försörja en kinesisk pensionär. I Japan, världens äldsta land, är siffran idag 2.6. I Indien beräknas antal arbetande i förhållande till försörjda stiga åtminstone till 2030. Arbetare sparar och det ökande sparandet tillsammans med ett stigande arbetskraftsutbud uppskattas ha bidragit till halva den ekonomiska tillväxten det senaste decenniet enligt investmentbanken Morgan Stanley.

Ett demokratiskt styrelseskick är ytterligare en faktor som långsiktigt talar till Indiens fördel. Kinas kommunistparti har kunnat behålla makten genom att leverera stigande levnadsstandard. Men dagen då förväntningarna inte längre infrias lever partiet farligt. I Indien har politiska spänningar och motsättningar vardagen till, men mekanismer finns på plats för att lösa dem. Den ekonomiska utvecklingen blir kanske lidande i det korta perspektivet men demokrati är definitivt mer uthålligt.

Indiens tre stora utmaningar är:Svag infrastruktur Undermåligt utbildningssystem Besvärliga arbets-, och landlagar

Politiska lösningar behövs för att komma tillrätta med problemen. Men i andra vågskålen väger ännu tyngre än ung entreprenörsdriven befolkning som lärt sig ta sig fram i världens största demokrati. Indiens resa kommer sannolikt förbli krokigare men också uthålligare än Kinas kommandodrivna statskapitalism.

En investering i Indien ska ur sparhorisont därför ske på lång sikt. En sökning på Morningstar visar att den bästa Indienfonden de senaste fem åren är Franklin India, som stigit med 55,7 procent på fem år. Personligen skulle jag dock föredra Danske Invest India, rankad tvåa med en uppgång på knappt 51 % sedan 2006.

Orsaken är enkel; Franklin Indias fondförmögenhet uppgår till drygt 11 miljarder kronor, medan Danske uppgår till ringa 381 miljoner. En liten fond är lättare att förvalta, vilket indikeras av att Danske Invest India endast har fallit med 15 procent i år och därmed är bland de fem främsta fonderna i sin klass under 2011. Att vara bra i både nedgång och uppgång imponerar.