Som fondförvaltare får jag ofta frågan vad som egentligen styr valet av aktier i portföljen. Många förväntar sig en torr analys baserad på siffror, modeller och finansiella prognoser.

Men en portfölj är mer än sina nyckeltal. Den är ett uttryck för en världsåskådning, en vision om framtiden och en reflektion av den som komponerar den. Det är lika mycket konst som vetenskap.

Portföljen är en målning. Förvaltarens målning.

Tänk på Albrecht Dürers berömda akvarell, Fälthare, som exempel. Med sin detaljrikedom, lager på lager av penseldrag och precision är den nästan fotografisk i sitt utförande.

Den tyska konstnären Albrecht Dürers klassiska verk Fälthare från 1502. Bild: Wikimedia Commons

Varje aktie kan liknas vid ett sådant penseldrag – ett noggrant val baserat på djup analys och en förståelse av marknadens färgskala. De ingående bolagen är vända ut och in, omsorgsfullt dokumenterade till den sjätte decimalen.

Å andra sidan har vi Rembrandts kolteckning av en elefant. Enkel, rå och genialiskt ärlig. Några linjer, en kontur, lite skuggor från kritan och ändå ser vi ett djur som är så levande att vi nästan ser hur hon andas.

En annan typ av portfölj kan skapas med den filosofin: få, kraftfulla och tydliga val som tillsammans bygger en perfekt helhet. Det är det djärva draget av en förvaltare som har förtroende för sina instinkter och intuition, sin mönsterigenkänning.

Dürers akvarell och Rembrandts kolteckning är båda fantastiska konstverk, men den fascination man känner är radikalt annorlunda inför dem.

Två investerare med samma palett och pannå – samma marknadsdata och mandat – kan skapa helt olika portföljer. För den ena är mer data råmaterialet för att måla en så verklighetstrogen bild som möjligt; för den andra handlar det om storheten i att uttrycka det väsentligaste med så få åthävor som möjligt.

Det som gör en portfölj till mer än bara en samling tillgångar är därför vem förvaltaren är.

Varje val är färgat av de insikter och erfarenheter som förvaltaren tar med sig: kunskaper om industrins dynamik, en tro på teknologiska framsteg, förståelse för mänskliga beteenden och respekt för planetens begränsningar. Resultatet är en föreställning om framtiden uttryckt i innehav och allokeringsbeslut.

Lika ofrånkomligt subjektiv som ovetenskaplig, oberoende av metod.

Så målar jag min tavla

Problemet med liknelsen uppstår när det man försöker avbilda, eller tolka, är en föränderlig verklighet. Även om en hare också är dynamisk, den äter, sover, ynglar av sig och dör, är konstnärens uppdrag att fånga ett ögonblick. En ekonomi är långt ifrån en exakt vetenskap.

Kolteckning av elefanten Hansken av Rembrandt kan också vara en spegelbild av hur en människa investerar. Bild: Wikiemedia Commons

Även företag går igenom livscykler med tillväxt, genombrott, förvärv, avknoppningar och konkurser. Och allt detta i en föränderlig omgivning påverkad av tusentals faktorer som i sin tur tolkas och ageras på av miljontals oberoende aktörer.

Många menar att ekonomi överhuvudtaget inte är en vetenskap, utan snarare en metod att förklara saker efter att de hänt. Makroekonomer och strateger har till exempel förutspått ungefär 27 av de senaste tre lågkonjunkturerna. Det är lätt att drunkna i dagsfärska detaljer för att få till det perfekta morrhåret på haren, eller – i överförd betydelse – hedga exakt alla faktorexponeringar.

Min tes är att det är bättre ha generellt rätt, än få exakt fel. Så målar jag min egen tavla: diversifierat och med lägre risk än många andra, men har jag rätt lite oftare än fel så blir det acceptabelt. Ödmjukheten som kommer från att upprepade gånger, under två decennier på aktiemarknaden, ha haft kategoriskt fel, påverkar strukturen på portföljens exponeringar.

Som konstnären i sin ateljé måste förvaltaren fråga sig: vilken bild vill jag att min portfölj ska förmedla? Och är det en bild som kan stå sig över tid? En portfölj är inte bara en spegel av marknaden – den är en spegel av vilka vi är.

Detta kanske låter en smula högtravande, men då får det vara så.

Den avgörande skillnaden mellan konst och portföljkomposition är dock att skönheten för den senare knappast ligger i betraktarens öga. En förvaltares verk bedöms nämligen uteslutande kvantitativt.

Du kan ha aldrig så vackra bolag i portföljen, men skapar den inte konkurrenskraftig avkastning är ditt värv förgäves. Det är därför det är så jobbigt med perioder av dålig avkastning. Man tvingas inse att spegelbilden av ens verk är en samling huvudfotingar i gråblaskig vattenfärg.

Pontus Dackmo
Förvaltare och VD på Protean Funds