Världens medier är nu sprängfulla med analyser över allt dåligt som Donald Trumps tullar för med sig. Helt rimligt. Det negativa väger mycket tungt. Men icke desto mindre finns det skäl att försöka förstå även motbilden, alltså det som på ett eller annat sätt kan tolkas positivt.

Världen är nämligen sällan så svartvit som min, i vanliga fall, favoritkolumnist Noah Smith skriver om tullarna:

"There’s no long-term gain in exchange for short-term pain here — it’s just pain now and more pain later."

Inte köpt av Kina

En egentligen uppenbar men av de flesta förbisedd fördel med Trumps tullpolitik är att vi kan dra ett stort streck över konspirationsteorin att Trump skulle vara något slags dubbelagent eller nyttig idiot som går Xi Jinpings ärenden. Detta mot bakgrund av alarmism runt Trumps syn på TikTok och Teslas stora verksamhet i landet.

Tullar mot Kina på 60-68% som beräknas sänka Kinas BNP-tillväxt med minst 2% talar sitt tydliga språk. Vita Huset ser, med all rätt, Kina som USA:s farligaste rival. (Man kan ju också trösta sig med att Ukraina får den lägsta tullsatsen, 10%.) Tullnivån 20% för EU är kännbar för Europas BNP men nivån är ändå klart lägre än flertalet länder i Asien. Retoriken till trots är det nog Kanada och Mexiko som har bäst villkor. Drygt halva deras handel omfattas av 25% tullar men resten, knappt hälften är fortsatt tullfri via de tre ländernas USMC-avtal.

Tolkningen är att Vita Huset vill ha en industristruktur där mer tillverkning sker i USA men där effektiva värdekedjor som går över gränsen till grannländerna Kanada och Mexiko bör klara sig. Eller till och med gynnas när konkurrentländerna drabbas av ännu högre tullar? Det är ju talande att Mexiko-börsen stiger under torsdagen.

Mild lågkonjunktur

För USA:s del finns det flera uppenbara ekonomiska risker med att chockhöja tullarna mot omvärlden.

1. Tullarna motsvarar en skattehöjning som, allt annat lika, sänker köpkraften i ekonomin.
2. Kort- och medelfristig "disruption" av leveranskedjor och industristruktur. Detta kan leda till inflation och/eller lägre BNP.
3. Långsiktig risk för lägre produktivitet om inhemska bolag förslappas när de skyddas från utländsk konkurrens.

Jag resonerade en del om detta i förra veckans krönika men här kan tilläggas att finansmarknaden faktiskt inte prisar in några djupare problem. Det kan tyckas som en oväntad slutsats en dag när börsen rasat brant. Men faktum är att börsen och räntemarknaden bara verkar ta höjd för en mild lågkonjunktur. Wall Street är faktiskt bara ner 11-12% från toppen i februari. Inte heller den långa räntan eller andra indikatorer är på alarmerande nivåer.

Mild eller ej, det kan tyckas unikt och oroande att en president kallar till presskonferens och med berått mod startar en lågkonjunktur. Men det enda som möjligen är unikt är de dramatiska formerna. Det har hänt hundratals gånger förr att politiker högst medvetet valt en politik som kommer skada landets ekonomi. Andra överväganden än kortsiktig BNP har, rätt eller fel, prioriterats högre. Här finns det inget unikt med Trump.

Marknaden pallar pressen

Som tur är så vet vi att marknadsekonomier är otroligt anpassningsbara vare sig det gäller små eller stora "chocker". Ett bra exempel är pandemin där en extrem störning av ekonomin och dess leveranskedjor reddes ut ganska snabbt. Förutom några veckors hamstrande av toa-papper så uppstod inga allvarliga varubrister. (Givetvis undantaget vissa hälsovårdsprodukter där efterfrågan sköt i taket över en natt, men det är något annat än farhågan om allmän kollaps av utbudet.)

Finansmarknaden är också ganska bra på att förutsäga sånt här. Se återigen på börsen som vände brant uppåt när pandemin verkade som allra värst. Än så länge bör man alltså känna förtröstan kring att världsekonomin inte klappar ihop även om relativpriserna nu förskjuts en del mellan olika varugrupper.

Lägre ränta och oljepris

Tullarna är så klart inflationsdrivande i steg ett. Å andra sidan innebär en (mild?) lågkonjunktur att vi får se lägre räntor. Det är ett stort plus i USA där räntan är i högsta laget för både statskassan och många hushåll. Sämre tider underlättar också för Trump att hålla ett lågt oljepris. Det är för övrigt något som alla borde önska sig eftersom ett lågt oljepris slår hårt mot skurkstaterna Ryssland och Iran.

Ett relativt lågt oljepris behöver inte heller kullkasta Trumps mål att öka USA:s oljeproduktion. Typiska frackingprojekt går breakeven runt 30-50 USD och regeringen kan nog förbättra kalkylen märkbart via avregleringar som minskar risker och kostnader och en skattepolitik som gynnar energiinvesteringar. Jag gissar att vi får se sådana utspel ganska snart.

Köra stor bil och grilla kött

När priserna på Kina-import blir högre för amerikanska konsumenter så är det en bra tröst om de samtidigt får lägre bensinpriser och kanske lägre räntor. Låga räntor gör att fler har råd att köpa kapitalvaror, exempelvis bilar. Och energipriser är en avgörande faktor bakom matpriser. Det passar nog Trumps kärnväljare om det blir billigare att köpa och köra en stor bil och billigare att lägga stora köttbitar på grillen.

Man kan nog också räkna med att den ekonomiska osäkerheten nu kommer att minska från dagens skyhöga nivåer. Finansminister Scott Bessent är tydlig med att det här är tullpolitikens "högsta punkt" och att länder som har något att erbjuda kan få lägre tullar framöver. Sådan retorik retar upp många men förmodligen kommer sansade företag nu att förstå att de fått mer klarhet i hur de ska rigga sin verksamhet kommande år. Om ett år har vi nog läst otaliga nyheter om företag som beslutar om stora investeringar i USA.

Tullar är skatter och USA måste höja dem

USA:s statsfinanser är i dåligt skick. Det vet alla. Om man inte tror att pengar växer på träd så måste USA förr eller senare ändra kurs så att skulder och underskott inte längre växer exponentiellt utan åtminstone stabiliseras som andel av BNP. Det finns bara fyra sätt att förbättra läget:

1. Högre BNP-tillväxt. Realistiskt sett så räcker det bara en liten bit.
2. Ständigt högre inflation som gröper ur skuldernas reala värde. Ett skräckscenario.
3. Lägre utgifter. DOGE är ett försök i denna riktning men det räcker i bästa fall bara en bit.
4. Högre skatter. Här kommer tullarna in.

I ett globalt perspektiv är USA:s fiskala problem inte en fråga om för höga utgifter utan om för låga intäkter. USA har helt enkelt mycket lägre skatter än jämförbara länder. Den tydligaste skillnaden är att USA inte har någon moms på nationell nivå. Delstater har ofta lokala "Sales Tax" men de är som regel bara runt 7-8%. Som jämförelse kan nämnas att den svenska momsen motsvarar en tiondel av BNP och är statskassans största inkomstkälla näst kommunalskatten.

Och vad är tullar om inte en särskild moms på import? Trumps politik är okonventionell men i grunden bör det inte komma som en chock att USA någon gång behöver höja sina skatter. En servettkalkyl ger att tullintäkterna kan bli säg 1,5% av BNP. (Skissar/gissar att USA:s import faller 25% till 3000 miljarder dollar och en tullsats på i snitt 15%.)

En skattehöjning på 1,5% av BNP får konsekvenser. Men det är inte jordens undergång. Det vet vi som bor i ett land där det största partiet vill lösa alla samhällsproblem med större skattehöjningar än så.