Förra veckan meddelade Swedbank Försäkring att man stänger sin traditionella livförsäkring för nytecknande. Anledningen är den senaste tidens pressande miljö, med börsras i kombination med låga räntor. Tidigare har Länsförsäkringar bommat igen sin tradliv och nyteckningar kan heller inte ske i SEB Trygg Liv, Nordea Liv & Pension eller Handelsbanken Liv.

Anledningen till att bolagen stänger sina traditionella livförsäkringar är främst att de just nu har stora problem med de utlovade garantierna. Börsraset har gjort att livbolagens kapital har urholkats.

När pensionsskulderna ökar, samtidigt som bolagens tillgångar minskar, så tvingas livbolagen sälja ännu mer aktier till förmån för ränteplaceringar, som i dagens läge knappast ger något alls. Det medför att bolagen får svårt att betala ut den ränta man tidigare har garanterat spararen.

I den här miljön är det dyrt att upprätthålla garantier. Därför passade Swedbank Försäkring i samma veva som man släckte ljuset för nytecknande på att fördubbla avgiften för befintliga kunder som ligger kvar i försäkringen. Därmed har Swedbank lyckats förinta ett av den traditionella livförsäkringens allra tyngsta argument: de brukade vara billiga, relativt sett.

Kunder hos Swedbank Försäkring har alltså inget annat val än att betala en hög avgift för en garantiprodukt som inte kan ge några garantier - eller flytta till en fondförsäkring som är ännu dyrare och kräver stora kunskaper av spararen.

Fondförsäkringarna blir allt mer populära. De bygger på en mycket god idé; att spararen själv får bestämma över sitt pensionssparande och i vilka sparprodukter det ska placeras. Men att spara i fondförsäkring kräver aktivitet, kunskaper och ett intresse. Och alla vill dessvärre inte vara aktiva. Alla har inte tid, lust eller litar helt enkelt inte på att de har en bättre förvaltningsförmåga än en professionell förvaltare.

Dessutom kräver vissa kollektivavtal att hälften av den kollektivavtalade tjänstepensionen placeras i en tradliv. I takt med att bolagen tar bort sina tradliv-alternativ så försämras givetvis konkurrensen, eftersom färre pensionsbolag är med och slåss om platserna som valbara alternativ inom kollektivavtalen.

Följden kan bli att valcentraler som Collectum och Fora tvingas sänka sina idag relativt hårda upphandlingskrav, som har gynnat spararna exempelvis i form av pressade avgifter.

Kvar står pensionsspararen, vi kan kalla henne Lena, hon som är en passiv sparare som inte själv vill sköta pensionsförvaltningen. Finns inte tradliv-alternativen så har hon i händerna helt och hållet själv ansvaret för sin pension.

Vill hon fortfarande placera sin tjänstepension i en lågriskprodukt, en god idé om man inte har så många år kvar till pensionen exempelvis, så är det någon typ av ränteplaceringar i en fondförsäkring som står till buds - en lösning som är rejält mycket dyrare än tradliven, men som pensionsbolagen tjänar mer pengar på.

I en perfekt värld där alla aktiva och medvetna sparare - sådana som håller sig uppdaterade och hittar produkter med låga avgifter - är utvecklingen från traditionell livförsäkring till fondförsäkring något positivt.

Men sådana som Lena behöver hjälp. Och får hon det inte via produkter där det är möjligt att vara en passiv sparare lär hon följa Swedbank Försäkrings kapitalförvaltningschefs "råd"; att ta hjälp av en bankrådgivare.

Men den som tar hjälp av en bankrådgivare för att hitta fonder till fondförsäkringen är i själva verket i händerna på en försäljare.

Och så har banken tjänat ytterligare några kronor.

P.S Följ mig gärna på Twitter! Där heter jag @FridaPlacera.