För några månader sedan meddelade världens största privata ränteförvaltare, amerikanska Pimco, att bolaget sålt alla sina innehav av amerikanska statsobligationer. Orsaken var att förvaltaren Bill Gross såg den amerikanska statens skuldberg som ohållbart och att det på sikt skulle påverka kreditvärdigheten och därmed aptiten på amerikanska statspapper - något som skulle trycka upp marknadsräntorna eftersom en ränta stiger när köpsuget efter obligationerna minskar.
Även andra bedömare pekade ut den enda möjliga färdriktningen för de långa marknadsräntorna som varande uppåt, några ur den optimistiska vinkeln att allt pekade på att tillväxten var på väg att ta fart, vilket på lite sikt skulle betyda en normalisering av ränteläget från de låga nivåer vi vant oss vid under senare år.
Åter andra la dessutom till att, när väl tillväxten skulle ta fart, så skulle även inflationen komma som ett ostoppbart godståg efter flera år av närmast osannolika penningpolitiska stimulanser.I bakgrunden lurade dessutom att den amerikanska centralbankens köp av statsobligationer, det aå kallade QE2-paketet, skulle avslutas i juni, något som närmast garanterat skulle få de långa marknadsräntorna i framför allt USA, men även i övriga delar av världen att skjuta i höjden.
Här i Europa låg fokus på statsskuldskrisen i Piigs-länderna som på sikt skulle innebära ökade kostnader för välbeställda nationer. Samtidigt visade Sverige upp en fantastisk tillväxt och dessutom hade vi en centralbank med räntehöjningar högt på agendan.
Ett tag såg det ut som att alla räntehökar skulle få klappa sig på axeln och gratulera sig själv till en väl utförd analys.
Konjunkturoptimismen frodades framför allt i inledningen av året och makroindikatorerna var starka. ECB pekade dessutom ut färdriktningen mot framtida räntehöjningar och satte i samband med det fokus på risken för stigande inflation och inflationsförväntningar. Dessutom kom för några veckor sedan den första varningen om sänkt kreditbetyg för USA när Standard and Poors för första gången någonsin gav landet negativa utsikter gällande kreditvärdigheten.
Men sedan de långa marknadsräntorna nådde en liten topp i början av april har det varit en brant resa nedåt för bland annat 10-årsräntan. I Sverige har den sjunkit från 3,42 procent per den 11 april till gårdagsnoteringen på 3,05 procent. I USA har räntefallet i sin tur varit ännu brantare (se diagram nedan), och i förra veckan sjönk 10-årsräntan i USA för första gången sedan finanskrisens dagar under motsvarande tyska ränta. Efter gårdagens kraftiga tyska räntefall har dock de senaste årens normala ordning återställts.
Det finns egentligen ingen heltäckande förklaring till att de långa marknadsräntorna har fallit i den här utsträckningen. Det tycks finnas flera pusselbitar som i olika utsträckning påverkat räntebilden.
USA:s BNP: En av de viktigaste faktorerna är sannolikt rykten kring det sedemera svaga amerikanska BNP-utfallet för årets första kvartal. Visserligen fanns det temporära faktorer som dämpade tillväxten men frågetecken har ändå vuxit kring de framtida tillväxtutsikterna. Övertygelsen är inte längre lika stor om en kraftfull amerikansk återhämtning, trots att sysselsättningen har börjat växa.
Konjunkturindikatorerna: Även om konjunkturindikatorerna är fortsatt starka så är det som Robert Bergqvist på SEB konstaterat, "svårt att se hur konjunkturindikatorerna skulle kunna stärkas från dessa nivåer". Så det är sannolikt större risk för besvikelser än positiva överraskningar framöver.
Dämpad inflationsoro: Dessutom tycks det som att inflationsoron har dämpats något och den senaste veckans närmast accelererande räntefall kan säkerligen delvis förklaras av kraftigt sjunkande råvarupriser.
Jättarna viktar om: Att det här räntefallet skulle ha åstadkommits utan att stora finansiella institutioner skulle medverka, alltså köpa obligationer, förefaller också högst osannolikt. Det finns därför anledning att tro att det skett en viss omviktning i portföljerna bort från råvaror och aktier till förmån för räntepapper. Den främsta orsaken torde i så fall vara en ökad osäkerhet kring den ekonomiska utvecklingen framöver. Inte minst sedan länderna i Asien börjat strama åt.
Ränteutvecklingen framöver är svårt att sia om. Skulle det komma konjunkturbesvikelser så finns det förvisso en viss fallhöjd kvar på räntesidan. Samtidigt måste det konstateras att räntenivån är synnerligen nedpressad, framför allt sett i ett lite längre tidsperspektiv. Dessutom är statsskuldsproblematiken i både USA och Europa fortfarande högst aktuell och kan på sikt driva upp räntenivåerna.
Räntefonder har gått riktigt bra i april och som maj har börjat kommer sannolikt utfallet även för denna månad att bli riktigt hyggligt.
Den som tänker sig att investera i räntefonder ska dock vara medveten om att utvecklingen kan vända snabbt eftersom räntenivåerna är såpass nedpressad. Så det gäller att hålla koll på hur makrostatistiken rullar in och vad som händer på statsskuldssidan i USA och Europa.
Dessutom är osäkerheten mycket stor kring vad som händer med räntorna i samband med att den amerikanska centralbanken avslutar sina obligationsköp inom QE2.
