Han säger att han älskar fotboll, fast ingen har sett honom spela. Men kanske är det inte bara skryt. Åke Sjölunds sätt att gå är faktiskt ett indicium på att han har tillbringat mycket tid i samspel med en boll, åtminstone i barndomen. Den lätt hjulbenta stilen han har när han vaggar runt i korridoren och tänker ser man nästan bara hos skickliga lirare.

Förmodligen är det så att han har tvingats lägga fotbollsskorna på hyllan av familjeskäl. Som förälder måste man välja, och allt pekar på att Åke är en samvetsgrann far. På jobbet uppvisar han det karaktäristiska tecknet för en småbarnsförälder: järnhård disciplin. Är på redaktionen före alla andra och stannar inte en sekund längre än dagis tillåter. På slaget tre är arbetsdagen slut - om det står på Åkes schema att det är hans tur att hämta, vill säga.

Är det inte hans tur, njuter han av friheten precis på samma sätt som andra föräldrar - genom att stanna kvar på jobbet. Och gå igenom något bolag, helst litet och okänt, för hundrade gången. Har han tur fastnar bolaget i någon av de elektroniska fällor han har gillrat åt dem. Likt spindeln lurar han på dem, och när de sprattlar i nätet, kastar han sig lystet över dem. Här ska ingen mörka något i redovisningen.