SCB:s statistik visar att kvinnornas löner ökar lite snabbare än männens i alla sektorer utom kommunerna. Störst var ökningen i staten, där kvinnolönerna steg 2 procent mer än mansditon.

Men bra är det ju inte. I kommunsektorn tjänar nu kvinnor 92 procent av vad männen tjänar, och det är den sektor där löneskillnaderna är minst. Störst är de i landstinget, där kvinnorna kommer upp i 72 procent av männens löner (71 procent 2005). I privat sektor är det inte mycket bättre. Där tjänar kvinnor nu 78 procent av vad männen tjänar, vilket är en revolutionerande uppgång från 2005 års 77 procent.

Det går alltså framåt. För varje år knaprar sig kvinnolönerna uppåt i förhållande till männen. Och glada borde ju även männen bli, eftersom hushållsekonomin totalt sett blir bättre ¿ förutsatt att männens löner inte sjunker. Men ingenting tyder ju på det, trots att män har dokumenterat sämre utbildning än kvinnorna.

Frågan är hur kvinnorna bör hantera sin nya situation. Låta löneförhöjningen gå in i hushållets alla hål? Det tycker inte jag. Spara dem på ett konto i stället, så att det samlas lite pengar för sämre tider. Ett rymmarkonto, hette det förr, när kvinnor var ännu mer bakbundna än i dag och kände sig tvungna att smussla undan av hushållskassan. Rymmarkontot gav en känsla av frihet, även om den säkerligen var falsk.

Det kan fortfarande vara skönt att sätta undan lite pengar till sig själv. Det är helt okej, även om man är gift. Förutsatt att den ena parten inte lever på en högre standard än den andra, äger var och en sina tillgångar tills den dag äktenskapet upphör. Och det gör det ju alltid, på ett eller annat sätt. Men till dess är det inte fel att långtidsspara någon procent av sin inkomst på ett bra aktiefondkonto.