En lönsamhet över kapitalkostnaden är på ett sätt faktiskt det man menar när man säger att näringslivet skapar välstånd. Man får helt enkelt ut mer resurser än man stoppar in.

Företag har för all del inte monopol på värdeskapande. Det går mycket väl att tänka sig att även andra samhällsaktiviteter smakar mer än de kostar, vare sig det handlar om något enkelt, som att ta sig en kvällspromenad, eller något lite större, som hela den offentliga sektorn.

Kommersiell verksamhet har dock den fördelen att allt kan mätas i kronor och ören, till skillnad från exempelvis konst, frihet, känslor, trygghet och andra mjuka väsentligheter.

Hur som helst, lite förenklat kan man säga att hela kapitalmarknadens värde kan härledas från värdeskapande kommersiell verksamhet ute i börsbolag och liknande. Börsvärde skapas helt enkelt varje gång Ericsson levererar en basstation, H&M säljer en tröja eller Securitasväktaren går en rond och så vidare.

Problemet är att det inte finns några garantier att vinsterna når de som i slutändan äger företagen.

Det finns nämligen en lång rad tänkbara mellanhänder och transaktionskostnader som fungerar som ett slags friktion som sliter på kapitalet.

I viss utsträckning måste det vara så här och vi kan inte tänka oss en kapitalmarknad utan några friktionskostnader.

Men det finns grader även i helvetet och allra hetast är som alla vet riskkapitalbranschen.

Morgan Stanleys förre VD och ordförande Philip Purcell, som i dag är riskkapitalist, skrev nyligen i Financial Times att den totala friktionskostnaden för riskkapitalinvesteringar är 11 procent per år. Detta ska alltså ses som en avbränning som försvinner från företagens överskott innan det når andelsägarna.

"De här kostnaderna börjar med en 2 procents avgift på öronmärkt kapital (ungefär 4 procent på genomsnittligt investerat kapital) och 20 procent på vinsterna (eller 5 procent om avkastningen är 25 procent). Förvärvsavgifter, avyttringsavgifter, löpande avgifter från portföljbolagen, och legala avgifter summerar antagligen till ytterligare 2 procent, vilket ger totala friktionskostnader på 11 procent per år."

Philip Purcell anser visserligen att kostnaden något motverkas av möjligheten till hög och relativt billig belåning men det blir ändå en mycket dramatisk förmögenhetsöverföring från ägarna till förvaltarna. Även om det handlar om "värdeskapat" kapital.

Ovanstående resonemang är lite helt apropå efter att jag läste prospektet från noteringsaktuella NAXS. Bolaget vill noteras på First North som ett slags fond-i-fond för riskkapitalinvesteringar. Allmänheten ombeds, via Nordnet, Öhman och Swedbank, stoppa in 1 miljard kronor i NAXS som sen förvaltas av ett externt förvaltningsbolag som drivs av två hoppfulla finanskillar.

De har goda skäl att vara hoppfulla eftersom de kommer ta bra betalt. Närmare bestämt 1 procent per år plus 5 procent på avkastningen över 5 procent. Därtill kommer direkta förvaltningskostnader på ett antal miljoner varje år plus omedelbara noteringskostnader på uppåt 34 Mkr.

Alla de här kostnaderna ligger alltså som en yttre filt ovanpå de 11 procent som Philip Purcell räknar med. Ska vi tala friktion är det lite som att åka Vasaloppet med sandpapper under skidorna. Teckna inte NAXS alltså.

Den som vill fundera mer kring detta med mellanhänder kan också surfa in på Berkshire Hathaways hemsida och läsa en rolig anekdot från ifjol som Warren Buffett gör om den fiktiva företagarfamiljen Gotrocks anlitande av "helpers". Det visar sig att hjälparna är stjälpare.