Temafonder får återigen skulden för att inte prestera – men problemet är inte förvaltarna, utan själva idén. När investerare köper en berättelse om framtiden snarare än kassaflöden är besvikelsen inbyggd i produkten. Kritiken borde riktas mot narrativet, inte mot dem som säljer det. Det skriver Pontus Dackmo i en krönika.
Idag, 07:00
Vissa temafonder har hamnat i skamvrån på sistone. Det är inte en nyhet. Det brukar ske med jämna mellanrum. Ungefär samtidigt som investerare upptäcker att den specifika idén om “framtiden” de köpte i fondform uppför sig precis som marknaden i allmänhet: den går upp, går ner och gör sig impopulär i cykler. Kritiken är förutsägbar men träffar egentligen fel mål.
För det första: tematiska fonder presterar inte dåligt för att förvaltarna är oförmögna att navigera marknaden. De presterar dåligt därför att de är designade för något helt annat än att navigera marknaden. De är designade för att svara på frågan ”vad är hett att investera i just nu?”. Det är en större skillnad än man kan tro.
Forskningen har i åratal granskat fenomenet, och resultaten är konsekventa. En studie från MIT uttrycker det krasst: “Thematic funds tend to buy late, hold through the drawdown, and charge for the privilege.” Det är svårt att formulera det mer elegant än så. Dessa fonder blir populära efter att värderingarna redan sprungit iväg, får inte lämna temat när marknaden vänder, och tar dessutom rejält betalt.
Det gör dem till i praktiken passiva produkter – fast med aktiva avgifter. En temafond är nämligen lika bunden till sitt tema som en indexfond är till sitt index. Skillnaden är att indexfonden kostar tio punkter och inte låtsas vara något annat. Temafonden kostar ofta tio gånger så mycket och anländer med annonser fulla av löften om “exponering mot nästa strukturella megatrend”.
Det andra problemet är psykologiskt. Tematiska fonder är en sorts industriell version av investerarens eviga svaghet: vi älskar det som nyss gick upp. Den där känslan av att “det är nu det händer” är enkel att paketera. En snygg graf i en presentation, några väl valda buzzwords, och en trend som är så uppenbar att marknaden redan prisat in den – och vips finns en tematisk fond redo att lanseras. Inflödena kommer på toppen, optimismen är som störst när värderingarna är som högst, och utflödena kommer när det börjar göra ont på kontot.
Men den djupaste svagheten med tematiska fonder är något mer subtilt: de behandlar språk som om det vore investeringsanalys. “AI”, “förnybart”, “e-hälsa” – det är ord, inte affärsmodeller. De säger inget om var i värdekedjan vinsten hamnar, eller vilka bolag som faktiskt genererar framtida kassaflöden som motiverar dagens värdering. De flesta megatrender är historiskt sett urusla investeringsidéer just därför att alla vet att de är megatrender. När allt ska förändras samtidigt är det ofta bara ett fåtal inte helt uppenbara aktörer som tar hem spelet, och de är sällan desamma som befolkar tematiska fonders tidiga powerpoints.
Missförstå mig rätt – jag gillar trender. Jag följer dem med stort intresse, äger dem, blankar dem, handlar runt. Men jag vill kunna lämna när de blir dyra och återvända när de blivit föraktade. Det är svårt när fondens existens är knuten till en etikett.
Det är därför kritiken mot temafonder ofta hamnar snett. Den borde inte rikta sig mot “förvaltarna som misslyckades”, utan mot idén att ett narrativ är en investeringsstrategi. Temafonder fungerar precis enligt sin specifikation: de fångar sentimentet på väg upp och tar konsekvenserna på väg ner.
Och ändå händer något intressant varje gång en temavåg sköljer över och sedan drar sig tillbaka. När narrativet kroknar, hänger ofta värderingarna med ner. Innovativa, snabbväxande och ibland utmärkta bolag hamnar tillfälligt i samma fack som bubbelcase och glada konceptidéer. Det är då det börjar bli spännande för den som inte måste bry sig om prefixet i fondnamnet. Exempel från de senaste åren kan vara Acast, Raysearch och Pexip. Fina bolag som var heta under en period, men som snabbt föll i glömska när tech-temat ebbade ut, bara för att multipliceras på nytt när fundamenta gör sig påmint.
Temafonder är alltså inte ett problem i sig. De är ett symptom. Ett symptom på att människor hellre köper en berättelse om framtiden än gör arbetet att förstå vem som faktiskt kommer tjäna pengar på den. Exempel: sista halvåret har det lanserats fler försvarsfonder än ena handens fingrar. Det är inget brott att investera i en berättelse. Men det är inte heller förvaltning värd betala 10 gånger indexfondspris för.
Pontus Dackmo är förvaltare och VD på Protean Funds
Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.
Temafonder får återigen skulden för att inte prestera – men problemet är inte förvaltarna, utan själva idén. När investerare köper en berättelse om framtiden snarare än kassaflöden är besvikelsen inbyggd i produkten. Kritiken borde riktas mot narrativet, inte mot dem som säljer det. Det skriver Pontus Dackmo i en krönika.
Idag, 07:00
Vissa temafonder har hamnat i skamvrån på sistone. Det är inte en nyhet. Det brukar ske med jämna mellanrum. Ungefär samtidigt som investerare upptäcker att den specifika idén om “framtiden” de köpte i fondform uppför sig precis som marknaden i allmänhet: den går upp, går ner och gör sig impopulär i cykler. Kritiken är förutsägbar men träffar egentligen fel mål.
För det första: tematiska fonder presterar inte dåligt för att förvaltarna är oförmögna att navigera marknaden. De presterar dåligt därför att de är designade för något helt annat än att navigera marknaden. De är designade för att svara på frågan ”vad är hett att investera i just nu?”. Det är en större skillnad än man kan tro.
Forskningen har i åratal granskat fenomenet, och resultaten är konsekventa. En studie från MIT uttrycker det krasst: “Thematic funds tend to buy late, hold through the drawdown, and charge for the privilege.” Det är svårt att formulera det mer elegant än så. Dessa fonder blir populära efter att värderingarna redan sprungit iväg, får inte lämna temat när marknaden vänder, och tar dessutom rejält betalt.
Det gör dem till i praktiken passiva produkter – fast med aktiva avgifter. En temafond är nämligen lika bunden till sitt tema som en indexfond är till sitt index. Skillnaden är att indexfonden kostar tio punkter och inte låtsas vara något annat. Temafonden kostar ofta tio gånger så mycket och anländer med annonser fulla av löften om “exponering mot nästa strukturella megatrend”.
Det andra problemet är psykologiskt. Tematiska fonder är en sorts industriell version av investerarens eviga svaghet: vi älskar det som nyss gick upp. Den där känslan av att “det är nu det händer” är enkel att paketera. En snygg graf i en presentation, några väl valda buzzwords, och en trend som är så uppenbar att marknaden redan prisat in den – och vips finns en tematisk fond redo att lanseras. Inflödena kommer på toppen, optimismen är som störst när värderingarna är som högst, och utflödena kommer när det börjar göra ont på kontot.
Men den djupaste svagheten med tematiska fonder är något mer subtilt: de behandlar språk som om det vore investeringsanalys. “AI”, “förnybart”, “e-hälsa” – det är ord, inte affärsmodeller. De säger inget om var i värdekedjan vinsten hamnar, eller vilka bolag som faktiskt genererar framtida kassaflöden som motiverar dagens värdering. De flesta megatrender är historiskt sett urusla investeringsidéer just därför att alla vet att de är megatrender. När allt ska förändras samtidigt är det ofta bara ett fåtal inte helt uppenbara aktörer som tar hem spelet, och de är sällan desamma som befolkar tematiska fonders tidiga powerpoints.
Missförstå mig rätt – jag gillar trender. Jag följer dem med stort intresse, äger dem, blankar dem, handlar runt. Men jag vill kunna lämna när de blir dyra och återvända när de blivit föraktade. Det är svårt när fondens existens är knuten till en etikett.
Det är därför kritiken mot temafonder ofta hamnar snett. Den borde inte rikta sig mot “förvaltarna som misslyckades”, utan mot idén att ett narrativ är en investeringsstrategi. Temafonder fungerar precis enligt sin specifikation: de fångar sentimentet på väg upp och tar konsekvenserna på väg ner.
Och ändå händer något intressant varje gång en temavåg sköljer över och sedan drar sig tillbaka. När narrativet kroknar, hänger ofta värderingarna med ner. Innovativa, snabbväxande och ibland utmärkta bolag hamnar tillfälligt i samma fack som bubbelcase och glada konceptidéer. Det är då det börjar bli spännande för den som inte måste bry sig om prefixet i fondnamnet. Exempel från de senaste åren kan vara Acast, Raysearch och Pexip. Fina bolag som var heta under en period, men som snabbt föll i glömska när tech-temat ebbade ut, bara för att multipliceras på nytt när fundamenta gör sig påmint.
Temafonder är alltså inte ett problem i sig. De är ett symptom. Ett symptom på att människor hellre köper en berättelse om framtiden än gör arbetet att förstå vem som faktiskt kommer tjäna pengar på den. Exempel: sista halvåret har det lanserats fler försvarsfonder än ena handens fingrar. Det är inget brott att investera i en berättelse. Men det är inte heller förvaltning värd betala 10 gånger indexfondspris för.
Pontus Dackmo är förvaltare och VD på Protean Funds
Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.
Analyser
SBB
Inflationen
Analyser
SBB
Inflationen
1 DAG %
Senast
OMX Stockholm 30
1 DAG %
Senast
2 840,99
