Intresset för räntesparande är fortsatt stort, men bankräntan och korta räntefonder ger en blygsam avkastning. Långa räntefonder ger högre avkastning, men för framtiden pekar det nedåt.

Riksbanken låter styrräntan ligga still under lång tid framöver. För spararnas del innebär det att räntan på bankinlåning och konto förblir väldigt liten. För att få avkastning på sparade pengar måste investerare söka sig till andra marknader, med högre risk.

Hittills i år har börsen stigit kraftigt, men de senaste veckorna har oron återvänt och börsen har fallit en del. Den kraftiga uppgången gör att många investerare inte vågar gå in på aktiemarknaden just nu, av rädsla för höga värderingar och att börskorrigeringen nedåt ska fortsätta.

För den som avskriver både börsen och bankkontot som sparform återstår ränteplaceringar av olika slag. Närmast till hands efter korta räntefonder är långa räntefonder eller obligationsfonder som de också heter.

Obligationer ger en högre nominell ränta än korta räntebärande värdepapper så som certifikat och statsskuldväxlar. Idag ger en tremånaders statsskuldväxel en årlig ränta på 0,15 procent medan den som är villig att låsa in sina pengar i sju år får drygt 3 procents ränta per år i en statsobligation.

Det är bara de som behåller sin obligation till förfall som får en riskfri avkastning. De som vill sälja under tiden påverkas av hur ränteläget förändras. Går marknadsräntan upp faller värdet på den redan utfärdade obligationen, medan den tvårtom ökar i värde om marknadsräntan faller.

Sedan årsskiftet, då finanskrisen var som värst och riskbenägenheten som lägst, har långräntorna stigit. Den svenska tioårsräntan har gått upp från knappt 2,5 procent till cirka 3,75 procent som högst. Men de senaste tre månaderna har räntorna fallit tillbaka något och ligger idag på cirka 3,4 procent.

De flesta är överrens om att de långa räntorna ska fortsätta upp i takt med att konjunkturen förbättras. Samtidig indikerar Riksbanken ställningstagande på torsdagen att de ser fortsatt dystert på framtiden, annars hade de ändrat sina framtidsutsikter för reporäntan. Den oförändrade synen fick räntorna att falla tillbaka något inledningsvis.

De låga korta räntorna gör att investerare söker sig till obligationer istället för att få högre avkastning. Det leder till en ökad efterfrågan på långa obligationer, vilket trycker ned räntorna. Samtidigt har staten ett stort upplåningsbehov och emitterar stora mängder obligationer. För att marknaden ska köpa obligationerna kräver de en högre ränta, vilket driver upp räntan.

Vilken av faktorerna som väger tyngs i vågskålen på kort sikt är svårt att säga. Men på längre sikt talar det mest för att räntan stiger. Vid handen ger det alltså dåliga odds för obligationsfonder på lång sikt, men på kort sikt kan det finnas vinster att göra för de uppmärksamma och aktiva. Man ska även komma ihåg att om marknadsräntorna inte rör på sig får man högre avkastning i obligationsfonderna då den nominella räntan är högre.

Men det finns ytterligare alternativ bland räntefonderna, och det är företagsobligationsfonder. De investerar i långa och korta räntebärande värdepapper som företag har gett ut. De ger ännu högre nominell ränta. Öhmans Företagsobligationsfond är den enda rena nordiska företagsobligationsfonden och ger i dagsläget cirka 6 procents ränta per år. Hittills i år har den stigit med drygt 11 procent.

Det finns andra fondbolag som erbjuder företagsobligationer som investerar utanför Sverige, till exempel SGAM Bonds Europe High Yield och SEB Corporate Bond.

Risken i företagsobligationer är större än i statsobligationer. Avkastningen eller räntan styrs dels av det allmänna ränteläget på samma sätt som statsobligationer, dels av hur bra det går för företaget som ger ut obligationen. Ser framtiden mörk ut kommer investerare att kräva högre ränta för att våga låna ut, eller köpa obligationen, och ser framtiden ljus ut är de villiga att låna ut till en lägre ränta.

När finanskrisen var som djupast och oviljan att låna ut pengar som störst krävde investerarna väldigt hög ränta för att våga låna ut pengar till bolagen. Stora fina, välskötta bolag så som Volvo tvingades betala över 10 procent per år i ränta. I takt med att framtidsutsikterna har ljusnat för bolagen har räntan fallit, i Volvos fall ned till cirka 7 procent.

Risktrappan är alltså tydlig. Korta räntefonder som investerar i statspapper ger lägst nominell ränta och innebär lägst risk. Därefter kommer långa räntefonder som investerar i statspapper. De ger högre nominell ränta, men risken är samtidigt högre. Längst ut på riskkurvan har vi företagen som lånar upp pengar på räntemarknaden, den nominella räntan är högst och det allmänna ränteläget plus utsikterna för det specifika bolaget styr avkastningen. Ju sämre bolaget anses vara desto högre ränta, och risk.

Placera.nu slår ett slag för företagsobligationer. I takt med att konjunkturen förbättras kommer företagens situation att bli mer gynnsam. Och även om de generella marknadsräntorna stiger kommer den bolagsspecifika risken att minska och sannolikt väga tyngre.