Om Donald Trumps seger i presidentvalet var oväntad så var det ingenting jämfört med finansmarknadernas reaktion. Under hans segertal svängde sentimentet från djup baisse till sprittande hausse.

Tilltron till amerikansk stimulanspolitik har väckts till liv, liksom tron på fortsatt tillväxt samt en annalkande – och i sammanhanget – sund inflation. Samtidigt har makrosignalerna, som framgår av Pekka Kääntäs Marknadssyn, förstärkts under de senaste veckorna.

För aktiemarknaden har det inneburit ett snabbt uppsving för branscher som väntas vinna på stimulanser och stigande inflationsförväntningar.

Enkelt uttryckt gynnas "gamla" ekonomin (verkstad, råvaror och transport) av infrastruktursatsningar och den finansiella ekonomin (främst banker) av högre räntor.

Än så länge handlar det om ett skifte i förväntningar som har påverkat kapitalallokeringen men innan vi blir alldeles till oss av optimism är det på sin plats att varna för några saker.

Den blivande amerikanska presidenten installeras inte i sitt ämbete förrän om knappt två månader. Därefter kommer det att ta tid att baxa alla förändringar genom senaten och representanthuset. Och det är ytterst oklart vad som kommer att bli verklighet av de många vaga och rundhänta vallöftena.

En annan är bieffekterna av snabbt stigande räntor. Hittills talar vi om en ränteuppgång som kan beskrivas som första stegen mot en mer normal räntenivå. Men redan har vi sett hur företagsobligationer och liknande ränterelaterade instrument, till och med preferensaktier, tappat i attraktionskraft.

En betydande del av det här kapitalet har allokerats till börsen. Blir rörelsen för snabb riskerar det att slå tillbaka mot börsföretagen när marknaden för tidigare extrembillig finansiering torkar upp. Det är långt dit, men väl värt att påpeka att en regelrätt räntekrasch inte gynnar någon.

Men om vi istället tittar på hur aktiemarknaden de facto reagerat på valutgången med hjälp av Placeras sentimentsmatris så råder det ingen tvekan om att börsen snabbt styrt om mot mer riskbenägen och mer konjunkturoptimistisk.

Råvarubolagens index har stigit kraftigt under den senaste månaden på kombinationen av en svag krona och stigande råvarupriser. Cykliska exportbolag, inte minst de med exponering mot USA, har också rört sig tydligt uppåt.

Klassiskt defensiva branscher som medicinteknik och läkemedel har underpresterat, liksom livsmedel och de forna kursraketerna fastighetsbolag som missgynnas av stigande räntor.

Lägg därtill valutautvecklingen som spelar många bolag i händerna, både cykliska och ickecykliska exportbolag. Det handelsvägda TCW-indexet visar att den svenska kronan under hösten nått sin svagaste nivå på nästan sju år.

Redan i samband med Q3-rapporterna dikuterades valutafördelarna högljutt på sina håll och det kommer att bli än med av den varan i kommande bokslutsrapporter.

Och sedan har vi den traditionella säsongsvariationen på börsen. Sedan 1990 har perioden december till februari i normalt varit en stark börsperiod. Som fjolårsutvecklingen visade är det ingen garanti för att så blir fallet, men det historiska mönstret finns där.

Man kan också utläsa i de historiska siffrorna att december månad efter ett amerikanskt presidentval till övervägande del slutat på plus.

Just i år har vi det italienska valet som gör decemberbilden suddig men oppositionen, som är EU-kritisk, har lett länge i opinionsmätningarna. Ett nederlag för den sittande regimen bör inte komma som en total överraskning för marknaderna, vilket den senaste tidens ökande spreadar mellan tysk och italiensk statsskuldränta visar.

Går vi tillbaka till vilka branscher vi favoriserar i nuläget så tycker vi att rena råvarubolag har lite för hög risk efter höstens rally, men fortsätter däremot vår successiva flytt in i cykliskt, valutavinnare och bank.

Som en mer defensiv strategi gäller som vanligt högutdelande aktier när vi snart är på väg in i stämmosäsongen.