När jag en gång i tiden började jobba på Riksbanken fick man som nyanställd en unik chans att försöka lyfta en av bankens guldtackor. Klarade man det, med en hand, skulle man enligt uppgift få behålla tackan. Det var ingen – mig veterligen och trots uthållig hårdträning – som lyckades; en guldtacka väger normalt 12,6 kilo, och dess snedslipade kanter gjorde uppgiften helt hopplös.

Riksbanken äger idag 10 000 tackor, om inga nyanställda lyckats få med sig någon tacka hem. Totalvikten på guldet är 126 ton. Marknadsvärdet borde nu ligga närmare 145 miljarder kronor. För att minska säkerhetsrisken är riksbanksguldet utspritt på fem olika ställen: Storbritannien (hälften av guldet förvaras hos Bank of England), Kanada, USA, Schweiz och Sverige.

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 har efterfrågan på guld ökat markant samtidigt som produktionen inte riktigt hängt med. Det är en enkel men kraftfull ekvation: högre efterfrågan plus oförändrad eller begränsad tillgång ger högre pris.

Många ser därför nya rekord som sannolika. Men en viktigare fråga är: vad driver efterfrågan, och vad kan dämpa den?

De driver nettoinköpen

Det är lätt att glömma att guldets status som reservtillgång inte alltid varit självklar.

Flera centralbanker – även Riksbanken – har valt att sälja av betydande delar av sina guldreserver. Motivet: att stärka likviditeten, diversifiera och sprida riskerna i portföljen eller helt enkelt för att guldet ofta betraktats som en passiv finansiell tillgång då guldet inte ger någon löpande ränteavkastning som till exempel en statsobligation.

Det är alltid lätt att vara efterklok men dessa beslut var kanske inte helt lyckade med tanke på det säkerhetspolitiska läget och den exponentiella värdestegringen. Riksbanken minskade sitt guldinnehav med totalt 60 ton mellan 2004 och 2009.

Det är intressant att kontrastera detta med utvecklingen efter 2010: i takt med att nya kriser, handelskonflikter och geopolitiska hot vuxit fram har centralbanker i stället vänt tillbaka till guldet.

De senaste åren har nettoinköpen globalt legat på de högsta nivåerna sedan 1960-talet. Länder som Kina, Turkiet och Polen har drivit centralbankstrenden.

Kina vill komma ur USA-grepp

En drivkraft i prisuppgången är det försämrade säkerhetspolitiska läget – inte bara kriget i Ukraina utan oron sprids via geopolitiken även till Mellanöstern och Asien. Stater ser sig om efter olika sätt att skydda sina tillgångsvärden; att äga fysiskt guld blir då ett sätt att minska beroendet av andra länders centralbanker och finansiella tillgångar.

Kinas valuta- och guldreserv uppgår till 3 600 miljarder dollar varav knappt 8% av värdet utgörs av guld. Placeringar i amerikanska räntepapper utgör runt 60% av hela reserven.

Kinas direkta finansiella koppling till USA är därmed – ur Pekings synvinkel – besvärande stark i det rådande säkerhetspolitiska läget, med allvarliga spänningar mellan Kina och Taiwan. Det krävs ingen Einstein för att dra slutsatsen att Kina vill ta sig ur detta USA-grepp. Guld är ett bra alternativ.

Stigande osäkerhet gynnar guldet

Till det kommer en växande oro för var guldet faktiskt förvaras. Många centralbanker har sedan länge lagrat delar av sina reserver i exempelvis Federal Reserve i New York, Bank of England i London eller Banque de France i Paris.

Frågan har dock väckts om guldet borde finnas i större utsträckning på hemmaplan. Motivet är enkelt: i en värld av skärpta sanktioner och ökad geopolitisk rivalitet vill man inte riskera att tillgångarna kan blockeras eller fryses, det vill säga det som har hänt med ryska centralbankens valutareserv. Guld på hemmaplan ger både ökad säkerhet och nationell kontroll.

Utöver geopolitiken spelar penningpolitiken i USA en central roll för guldpriset. Trycket på Federal Reserve att sänka räntorna väcks i tider av oro – och låga räntor eller utsikter om lägre ränta gynnar guldet, som är en tillgång utan löpande avkastning. Samtidigt ökar inflationsrisken i många delar av världen; när pengarnas köpkraft hotas, söker sig kapital till tillgångar som bevarar värde.

Ytterligare en aspekt är riskpremierna kopplade till dollarvärdet. Om förtroendet för amerikansk penningpolitik skadas – genom politisk inblandning eller ökande skuldproblem – stiger osäkerheten, och guldet gynnas som en tillflyktsort.

Önskan om stabilitet

Är det bra eller dåligt att guldpriset stiger? Det beror på perspektivet. För den som äger guld, till exempel ärvda smycken, är prisstegringen självklart positiv. Pantbankerna bekräftar att tiderna är goda för byrålådsguldet.

Men för ekonomin i stort kan det vara ett tecken på både låg och hög risk: låg i den mening att vissa aktörer vill säkra sina tillgångar, men hög i den att globala oroshärdar och fragmentering kan leda till instabilitet – vilket i förlängningen kan driva upp inflationen och räntorna.

Vi ser alltså en dubbel natur: guldet signalerar både brist på tillit – till internationella samarbeten, till penningpolitik – och en önskan om stabilitet.

Tecken på djupare sjukdomstillstånd

Om vi blickar framåt verkar många förvänta sig att guldpriset fortsätter upp: ”the sky is the limit” som förre riksbankschefen Bengt Dennis svarade på frågan 1992 om räntan på 500% kunde höjas ytterligare. Och det säkerhetspolitiska läget fortsätter ju att vara mycket allvarligt.

Men högre priser brukar förr eller senare locka till sig större produktion – nya gruvprojekt kan öka utbudet. Och att guldet i byrålådan plockas fram.

Även efterfrågan kan sjunka – om penningpolitiken stramas åt, om inflationen dämpas eller om oron lägger sig. Men i dagsläget är säkerhetsläget fundamentalt förändrat, och den förändringen är här för att stanna.

Guldet uppvisar inte bara en hisnande priskurva – det är också en värdemätare på vår tids utbredda oro och brist på förtroende. När centralbanker, stater och hushåll söker trygghet i guld snarare än i varandra, är det ett tecken på en djupare obalans och ett djupare sjukdomstillstånd både ekonomiskt och politiskt.

Robert Bergqvist, seniorekonom på SEB

Detta är en krönika från en fristående kolumnist. Analys och ställningstagande är skribentens.