Historieböckerna är fullmatade med kursuppgångar som gått över styr. Situationerna uppstår när överavkastning och skyhöga förväntningar blivit den nya normen. En närmast omöjlig läxa för investerarkollektivet är klyschan om att inga träd växer till himlen.

Edgar Wachenheim III skriver i boken Common Stocks & Common Senses att den effektiva marknadshypotesen glömt av människans natur. I det tror jag författaren träffat helt rätt.  Fenomenet kallas för behavioral economics. Då tas hänsyn även till psykologiska och emotionella faktorer vid ekonomiskt beslutfattande.

Merparten av oss väljer att följa med strömmen. Likt elektroner väljer vi vägen med minst motstånd. En stark börstrend kan under en kortare perioder därför bli ett självspelande piano. Uppgång föder uppgång och vise versa. Det är kämpigt att gå motvalls och bara en bråkdel av oss har de ärvt de egenskaper som krävs för att leda egen väg.   

Under senare delen av 60-talet och tidiga 70-talet var det populärt bland investerare att köpa aktier i snabbväxande kvalitetsbolag - med avsikt att behålla dem för all framtid.  Wachenheim kallar dem för one decision stocks.

Vid den här tiden i USA låg fokus vid ett femtiotal aktier med suverän tillväxtkaraktär. Dessa blev så populära att de fick smeknamnet Nifty Fifty.

Nifty, fritt översatt, betyder särskilt bra och attraktiv.

Den ansett outtömliga potentialen hos bolag som IBM, Xerox, Kodak, Coca Cola och Polaroid eldade på värderingarna. Snittvärderingen hos de femtio var mot slutet på trenden över p/e 40. Men det ansågs ha mindre betydelse, eftersom vinsttillväxten skulle bestå över decennier. Vid första anblick, en lika enkel som lockande investeringsstrategi.

Men många investerare tvingades under 70-talets björnmarknad att fatta ett smärtsamt andra beslut. Tillväxten gjorde halt i många av bolagen och förväntningarna sjönk i takt med aktiekurserna. För en del bolag blev det betydligt värre. Kodak och Polaroid tvingades slutligen till konkurs, när deras teknik blivit obsolet.

Nästa gång historien upprepade sig var under it-boomen 1998-2002. Microsoft, Intel, Cisco och Dell gick under benämningen The four horsemen och stod mellan 1999 och 2000 för så mycket som 55-60 procent av prisrörelsen på Nasdaqbörsen.

Men komiskt nog började glansen flagna hos kvartetten redan när den värsta it-yran tog vid. Den ”nya ekonomin” var hetare och bolag med stora visioner, men nästan utan intäkter, omfamnades och värderades enligt orimliga proportioner. Sedan gick det som det gick även den gången.

Lika dominerande är FAANG-aktierna idag, Facebook, Apple, Amazon, Netflix och Google. Och de möjliga parallellerna till historien – Nifty Fity och The four horsemen är tydliga.

Nifty Fifty-aktierna värderades kring p/e 40 i snitt när det begav sig. Facebook värderas på årets väntade resultat till p/e 32, Amazon p/e 250, Apple p/e 17, Netflix p/e 142 och Google till p/e 30, enligt databasen Facset.

CNBC skriver i en färsk artikel: FAANG-bolagen berör oss flera gånger varje dag och kan väl blomstra även in i nästa decennium.

Men ska vi lära oss något av historien är det att det snabbt kan gå utför efter att bolagen sett sin första paraboliska uppvärdering. Marknaden mättas, konkurrenter dyker upp och innovationer blir vardagsmat. Som ett resultat sjunker lönsamhet och tillväxt.

CNBC hänvisar sedan till en populär rapport, skriven av Jeremy Siegel 1996. Investerare som köpte Nifty Fifty på toppen 1972 såg sedan två tredjedelar av sin förmögenhet raderas fram till 1975.

Men den som tålmodigt väntade till 1988 hade återfått hela förlusten. Det låter lovande, men återhämtningen berodde egentligen enkom av en aktie - tobaksbolaget Philip Morris. Utan tobak hade portföljen varit en total besvikelse. Utvecklingen från botten matchade den för aktieindexet S&P 500.

The Nify Fifty stoltserar som en varning för investerare som betalat ett för höga pris för okritiserad entusiasm. Den som lever får se om FAANG-skaran blir nästa generations minnesmärke, eller om framgångarna består för evigt.