Egon Egenföretagaren har det mesta av sina sparpengar placerade i aktier. Men han har en del pengar i Handelsbankens Flermarknadsfond. Anledningen var att han och den lokale Handelsbankschefen var med i samma Rotaryklubb. En gång höll bankchefen ett Rotaryföredrag om fondsparande. Bland annat berättade han om vilken bra placering en blandfond är. I dag tycker Egon att Flermarknadsfonden var en placering i fegaste laget, men pengarna har vuxit hyfsat under åren som gått, och därför låter han dem stå kvar.

För många år sedan läste Egon om Alfred Bergs Globalfond i en affärstidning. Han bestämde sig då för att placera "en tunna skit" i den, som han uttryckte saken. Att vara kund i Alfred Berg var något som Egon gillade. Det fick honom att känna sig lite mer framgångsrik och betydelsefull än han egentligen var. Alfred Berg var ju trots allt inte ett bolag där vem som helst har råd att vara kund. Minimiinsättningen i de flesta fonder var ju faktiskt 12 000 kronor, bara en sån sak!

Efter alla turer kring Alfred Berg och ABN Amro är det inte samma sak längre. Egon tycker att exklusiviteten har försvunnit och han har sålt alla sina andelar.

De senaste tillskotten i Egons fondportfölj är Enter Sverige och Gustavia Blue Engine. Enter Sverige köpte han av två skäl: Dels har fonden haft en god avkastning. Dels tilltalas Egon av att ett litet uppstickarbolag lyckats utmana de stora fondbjässarna. Gustavia Blue Engine var ett tips från svärsonen, och Egon följde rådet mest för att inte verka gammal och mossig.

Pia Progg är av princip emot aktieägande, men hon äger ändå en del fonder. I diskussioner försvarar hon sig med att fonder är en demokratisk form av aktieägande, eftersom även människor som bara har lite pengar har möjlighet att tjäna på börsens utveckling. Pias karriär som fondsparare började när hon en sommar tjänade ihop en del pengar på att sälja hemfärgade batiktröjor på en festival. Hennes syster sa att hon absolut måste placera pengarna i fonder, men Pia tvekade.

Men så såg hon en annons från ett fondbolag - en gråhårig dam med glasögon förklarade vilka etiskt korrekta fonder hennes bolag förvaltade. Pia kände genast förtroende för damen som log så snällt och hon placerade tröjpengarna i Banco Samaritfonden. Där har de sedan fått stå och växa. Pia blir glad när hon tänker på att hon kan tjäna pengar utan att placera i bolag som smutsar ner miljön eller bryter mot de mänskliga rättigheterna, samtidigt som hon varje år ger 2 procent av sina pengar till ideella organisationer.

När Pia några år senare fick ett fast jobb bestämde hon sig för att börja månadsspara. Att valet blev etiska fonder var självklart. Varje månad sätter Pia nu in pengar i Banco Ideella Miljöfonden och Skandia Cancerfonden. När hon nyligen fick löneförhöjning funderade hon på att även börja sätta av lite i SEB Östersjöfond WWF, men det har inte blivit av ännu.

Tony Trendnisse kan egentligen inte så mycket om ekonomi och placeringar. Men han låter människor i sin omgivning tro att han är en riktig klippare. Det viktigaste för honom är inte att få en god avkastning, utan att ha rätt placeringar att tala om på krogen. Det är inga speciellt stora summor han har i sina fonder eftersom hans pengar går åt till att köpa prylar, resa och gå på krogen. Att spara ligger liksom inte för honom. De pengar Tony fick i tonåren, till exempel när han fyllde 18 år, är slut för länge sedan. Och lönen är inte så stor som han gör sken av. Ofta lever han över sina tillgångar och måste låna pengar av mamma i slutet av månaden.

På sommaren 2003 gjorde Tony sin första fondplacering. Han sålde då en gammal bil för 10 000 kronor och tänkte att han skulle spara pengarna. En kompis berättade att bioteknik var hett han rådde honom sätt in pengarna i Pictet Biotech. Hur fonden utvecklades hade Tony ingen aning om, men när han sålde sitt innehav vid årsskiftet och fick 16 000 kronor förstod han att det hade gått bra.

Tonys fond nummer två blev SGAM Japan Small Cap. För tre år sedan var han på en fest och blev verkligt imponerad av en kille vid samma bord som högljutt berättade som sina högriskplaceringar. När Tony bad om ett tips blev svaret: Japanska småbolag, de är grymt heta och kommer gå som tåget. Han lydde rådet och lånade några tusen av mamma för att köpa fondandelar i SGAM Japan Small Cap. Dessa pengar har Tony lyckligtvis ännu inte behövt röra, men de ligger löst till eftersom han planerar att åka till New York med några kompisar i sommar. Vad han inte vet är att värdet har fallit med 25 procent.

Lasse Latmask är totalt ointresserad av att spara. Egentligen är han totalt ointresserad av det mesta. Utom av sina kabelkanaler och av pizzerian som ligger tvärs över gatan. Lasse vet inte om han har råd att spara eller inte, för han har aldrig räknat efter. Lönen kommer in på kontot den 25:e varje månad, och räkningarna går han sedan till Posten med och betalar över disk. Det blir en ganska saftig avgift, och varje månad lovar han sig själv att skaffa privatgiro, men det blir liksom aldrig av.

Även Lasse är fondsparare. För tio år sedan sålde hans farfar sitt lantställe, och pengarna han tjänade delade han ut till barnbarnen. Lasse och hans kusiner fick inte kontanter (vilket Lasse hade tyckt varit det bästa) utan fondandelar. Eftersom farfar var kund i Föreningsbanken, som den hette då, fick alla barnbarnen sina pengar placerade i Robur Realinvest. Och där står Lasses pengar än i dag. Enda anledningen till att han inte gjort av med dem är att han inte riktigt vet hur man gör för att få ut dem. Men om han hade vetat att de 50 000 som hans farfar hade placerat där nu är värda över 200 000 så skulle han säkert ta reda på hur.

Doris Duktig har tänkt över sin fondportfölj noga. Hon sparar långsiktigt och vet att aktiemarknaden ger bättre avkastning då, även om den åker lite berg-och-dalbana. Ingen fond finns där för att hon glömt att sälja den. Största innehaven har hon i två globala aktiefonder. Skandia Aktiefond Världen är den hon haft längst, ända sedan mitten av 1990-talet. Då var Doris strax över 20 år och gick på Handels och förstod att fonder är framtidens sparform. Sedan bardomen hade hon en del pengar insatta på ett dammigt sparkonto. En del av dessa pengar hade hon fått av släktingar när hon döptes, en del hade hon fått av släktingar när hon konfirmerades och en del hade hon fått av släktingar när hon tog studenten. Det var dessa pengar Doris flyttade över till Skandia Aktiefond Världen.

Att det blev just Skandia Aktiefond Världen var mest en slump. Pappa var sedan tidigare kund i Skandia, så transaktionen gick enkelt. Men nu, när Doris är mer insatt i fonder och fondsparande, tycker hon att valet var bra: Aktiefond Världen har en lagom risknivå, och är en bra bas i fondportföljen.

När Doris några år efter sin första fondinvestering fick en slant av farmor placerade hon också dessa pengar i en trygg globalfond. Denna gång valde hon Carnegie WorldWide eftersom bolaget ¿kändes rätt för henne¿. Med det menar hon att Carnegie inger en gammaldags känsla av exklusiv bankirfirma. Men nu är hon lite oroad över den senaste tidens interna skandaler, och funderar på att lämna firman om de inte skärper sig.