.png)
Ett skepp kom lastat, men satte sig på tvären. Det såg måhända lite komiskt ut, men när taiwanregistrerade MV Ever Given fastnade i Suez blev störningarna i världshandeln stora. Estimat från Lloyd’s indikerade att handel motsvarande 9,6 miljarder dollar i värde blockerades. Varje dag.
Den här texten publicerades i tidningen Börsveckan i nummer 49 den 6 december
Försäkringsbolaget Allianz uppskattade att kostnaden för stoppet låg mellan 6-10 miljarder dollar per vecka. Det är inga struntsummor, och detta från en enstaka incident, om än en betydande sådan. Händelsen illustrerar ett större fenomen om hur känslig varuförsörjningen är globalt, och denna känslighet har blivit akut i efterdyningarna av covidpandemin.
De flesta av bolagen vi skrivit om här i Börsveckan den senaste tiden rapporterar om problem med varuförsörjningen. Det är komponentbrist, stigande fraktrater och ibland rena exportförbud (såsom inom läkemedel) som sätter käppar i hjulen för handeln. Många av dessa problem kommer att lösa sig över tid när balans åter råder mellan utbud och efterfrågan, men störningarna har skapat en ny medvetenhet om värdet av trygga leveranser.
Vi ser redan en del bolag tala om att flytta tillverkning till Europa och att upphandla mer lokalt för att slippa risken av leveransstörningar. Det är lite som en försäkring, det kostar lite mer löpande, men minskar risken för stora problem. Och värdet av denna säkerhet har helt klart gått upp under pandemin.
Det sker också politiska initiativ inom området. I maj i år presenterades en ”roadmap” från EU-kommissionen om strategiska beroenden och möjligheter, där ett antal kritiska industrier och varuförsörjningsområden presenterades.
Bakgrunden var just problemen under pandemin, och dess konsekvenser samt risker med varuförsörjning i en alltmer fientlig (”hostile”) politisk miljö. Studien identifierade 140 produkter som särskilt kritiska för det ekonomiska ekosystemet (motsvarande blott 6 procent av importen från länder utanför EU), där merparten kom från Kina, Brasilien och Vietnam. Majoriteten handlade om energiintensiva industrier såsom råvaror, kemisk industri och därutöver även hälsovård samt givetvis även halvledare och batteriteknik. Så det är viktigt att komma ihåg att det handlar om en smal produktgrupp av stor vikt.
En rapport från UD visade att 99,3 procent av varuvärdet av importen till EU-27 kommer från 10 länder eller fler. Så det ensidiga beroendet handlar om väldigt få produkter/varugrupper. EU vill minska beroendet genom att bredda leverantörsbasen men också genom att bygga upp egen kapacitet och det senare kan stöta på patrull.
Trenden mot ett mer oberoende Europa i termer av varuförsörjning går också hand i hand med andra drivkrafter. Vi ser hur farligt det är i ett politiskt perspektiv med energiförsörjning från mindre vänligt sinnade länder som Ryssland så det finns ett intresse att minska den politiska risken. Det finns också miljöaspekter i arbetet. Nyligen slöts ett avtal mellan EU och USA med stål- och aluminiumtariffer riktade mot kolintensiva producenter, så vi kan se att klimatfrågan också kan bidra till ett mer självständigt Europa.
De politiska initiativen har redan mött kritik från Kina som räds ett starkare europeiskt oberoende. Kina menar att det handlar om handelshinder och protektionism, och om Kina svarar med egna tariffer så kan hotet bli verklighet. Redan idag tillämpar Kina företrädesbehandling av statsägda bolag, påtvingad teknologiöverföring och mycket annat, så EU:s nya inriktning är nog mer ett svar på Kinas policy snarare än en upptrappning.
Ytterligare en intressant aspekt av fenomenet ”nearsourcing” är bemanning. När EU började arbeta med frågan om strategisk autonomi togs den svenska ekonomen Fredrik Erixon in som sakkunnig och han menar att egen kapacitet bygger på att det finns arbetskraft, som just nu är en bristvara inom EU. Med låg fertilitet och en alltmer strikt migrationspolitik kommer denna autonomi, enligt Erixon, inte att kunna uppnås. Så det är många variabler i ekvationen. Politik, ekonomi, klimatfrågan, frihandel med mera.
Oaktat vilket så blir det en svårnavigerad väg att minska riskerna i varuförsörjningen utan att slå mot frihandeln. Men om det slår väl ut kan detta kombinerade intresse från politiker och näringsliv kanske bli startskottet för en återuppbyggnad av industrikapacitet inom EU i valda områden? Det skulle vara välkommet på många sätt. Ökad sysselsättning är givetvis bra, liksom nya möjligheter för våra börsbolag att expandera.
Det sätter också om möjligt än större fokus på nya gröna initiativ som fossilfritt stål, lokal batteriproduktion (med stöd av ökad återvinning av jordartsmetaller och andra initiativ) med mera. Man kan tycka vad man vill om den företeelsen, men som EU/USA avtalet inom stål och aluminium visar så finns det konkret vilja att gå i den riktningen. Så redan boomande branscher kan få än mer bränsle.
Den här texten publicerades i tidningen Börsveckan i nummer 49 den 6 december
Om vi ser stigande tillväxt post-covid kan det kanske bli än bättre fart inom EU om och när dessa initiativ omsätts i praktiken. Men det är som sagt en svår balansgång mellan protektionism och oberoende och om det förra får fäste blir det sämre för alla.
