Jag hoppas på en nedgång, dels för min intellektuella fåfängas skull då jag tycker att börsen borde falla tillbaka, dels för att få ytterligare en chans att kliva på tåget. Idel emotionella motiv alltså, de förmodligen sämsta för den som vill köpa aktier och dessutom tjäna på affären. Men på börsen drar kurserna oförtrutet vidare och trotsar nästan lite retsamt finanskrisens gravitation.

För att få stöd gör jag en återblick. Fyra år närmare bestämt, till mitten av maj 2005. Då låg index på samma nivå som nu.

Då var det uppenbarligen köpläge eftersom vi i efterskott kan konstatera att index därefter fortsatte att stiga med ytterligare 66 procent innan det vände ned i augusti två år senare. Så hur såg världen ut i maj 2005?

Det hade varit rapportperiod och dåvarande SAX-index hade backat i slutet av denna för att därefter stabiliserats. Nedgången kom dels på grund av svaga rapporter, dels på grund av svag konjunkturstatistik i Europa och en rejäl ökning i råvarupriser lade sordin på börsen eftersom man trodde att det skulle bromsa tillväxten. Men de sura minerna varade inte särskilt länge. Förutom en period under sensommaren 2006 så steg börsen mer eller mindre kontinuerligt hela vägen fram till toppen sensommaren 2007.

När vi idag står på samma position indexmässigt kan man fråga sig om världen ser bättre, sämre eller likadan ut i ett ekonomiskt perspektiv, nu jämfört med då. Med samma utsikter borde man kunna förvänta sig fortsatta uppgångar. Kanske även med något sämre utsikter. Men med väsentligt sämre utsikter borde svaret bli annorlunda.

Jag har i alla fall svårt att se att jag skulle vilja betala lika mycket för en aktie idag som då. Detta av flera anledningar.

Främst är det faktum att den globala ekonomin då gynnades oerhört kraftigt av tillväxten i nya marknader som under 2000-talet slog igenom på allvar i världsekonomin. Bric-länderna stod för hälften av den globala tillväxten. Det talades om en supercykel och efterfrågan på i stort sett alla varuslag var enorm. Bolagen gynnades också av fallande räntor och fallande inflation vilket gjorde finansieringen av nya projekt och investeringar förmånlig.

Jag har svårt att se att samma gynnsamma villkor kommer att uppträda igen.

Förvisso kommer de massiva stimulanspaketen ge en ordentlig skjuts åt ekonomin när de väl biter, men det kommer förmodligen ske till priset av stigande räntor och stigande inflation. Lånevillkoren kommer vara tuffa för företagen flera år framöver och även om det sker en återhämtning i efterfrågan så kommer det inte bli en återgång till fornstora nivåer, för de fordom "nya" marknaderna är idag mer etablerade och kommer inte att ge ett lika stort lyft för tillväxten som tidigare.

Därför tror jag att de bolag som gynnades mest av en global tillväxtboom borde ha svårast att nå upp till samma lönsamhet och siffror igen. Därför borde man som långsiktig investerare söka bolag med ett större beroende av våra hemmamarknader, det vill säga lägre exportandel, och mindre inslag av investeringsvaror.

Det betyder bland annat tjänsteföretag och hälsovård. Det kan också bli lite av en small-cap renässans. I höstas, när man kunde köpa stora industriföretag till vrakpris, fanns inte så stor anledning att försöka fynda bland småbolagen, för även de stora bolagen hade låga värderingar. Det gäller inte idag.

Men det finns fortfarande en hel del oslipade diamanter på de mindre listorna som väntar på att upptäckas.

----

Den här krönikan publicerades ursprungligen i tidningen Börsveckan, den 18 maj 2009. Läs mer om Börsveckan här.